Hope

Ädel, trots att jag är arbetslös. Eller är jag?
Igår blev jag ombedd att läsa lite på diverse sidor på internet om barn som hade cancer. Det gjorde jag, och blev berörd av hur orättvist livet kan vara. Att få cancer vid tre års ålder, vem förtjänar det? En åttaårig flicka som skriver om att hon gjort en monstermask till sin doktor så att han kanske kunde "skrämma bort dom dumma dumma prickarna".
Hur som helst bestämde jag mig för att göra vad jag kunde, så jag beställde ett Hope-halsband* från barncancerfonden, trots att ett smycke inte är vad jag har råd att lägga mina pengar på just nu. Kanske har jag bidragit med något? Eller har jag bara stillat mitt samvete en aning, så att jag ska slippa känna mig dum för att jag är frisk och har det bra samtidigt som så många andra lider? Frågan är ju.

Ha alltid hopp om det bästa för dig själv och för andra. *Finns att beställa på http://www.barncancerfonden.se/content2/index.php?pid=2448

Just me

Jag kan numera handla vilken mat jag vill och därmed äta vad jag vill, när jag vill.
Jag kan numera gå på toa utan att ens stänga dörren och sova utan att störas av någon annan.
Jag kan numera städa när jag vill och stöka ut hur mycket jag vill, om jag vill.
Jag kan numera sjunga högt för mig själv utan att skämmas och spela vilken musik jag vill, kanske värdelösa låtar om och om igen.
Jag kan numera komma hem när jag vill, jag behöver inte meddela någon om jag blir en eller flera timmar senare, eller tidigare, än väntat.
..och så vidare..
It's just me now. Och lägenheten.