Groddar överallt

Groddar är gottigottgott. Med den motiveringen tickande i bakhuvudet köpte jag mig en alldeles egen groddburk för att odla lite alfalfagroddar. Om man odlar själv kan man ju alltid ha groddar som är färska och goda.
Bra, tänkte jag.

Med alfalfafröna och groddburken i högsta hugg gjorde jag mig redo för att sätta igång med odlingen. Eftersom jag en gång i tiden har misslyckats med att odla krasse är groddar inget säkert kort för mig. Jag menar, vad som helst kan hända!

Någonstans hade jag läst att man skulle tänka på att varje frö blev en grodd, men jag tyckte inte att jag hittade på förpackningen precis hur mycket man skulle ha för att odla lite groddar. Därför tänkte jag snällt för mig själv att "varje frö blir en grodd", sedan vräkte jag på med frön. Jag hade i alla fall skänkt den viktiga informationen en tanke. Men hur stor kan en grodd bli, funderade jag och lät det vila i ödets händer.

Ett par dagar senare började fröna gro. De grodde och de groddee och snart svämmade burken över. Jag lade över vissa groddar i en liten Grekisk Youghurt-hink och lät det som var kvar i groddburken fortsätta gro. Det grodde över igen.

Nu har jag ätit groddar. Jag har ätit och jag har ätit, men de verkar som om de bara blir fler ju mer jag äter. Jag äter för sakta! Jag börjar faktiskt tröttna på de små skapelserna. Snart börjar jag oroa mig för att de ska gro ur burken, upp längs väggarna och komma och invardera mig medan jag sover. Dessutom har Herr Bananfluga visat intresse för mina små groddar. Han har tagit med sig sin familj, ja hela sin släkt, och tillsammans har de ordnat en ganska så generös tillställning, skulle jag vilja säga.

Det kanske börjar vara dags att vinka adjö till groddarna när de faller ned i soppåsen. Nästa gång ska jag odla så mycket som det står på förpackningen, för det gjorde det visst.

Slutsats; odling är inte min grej.

Några läsare?

Tack för tipset Linda, men tyvärr vill jag inte bli hallåa för girlieliciouskvällarna, så jag skippar nog att gå på audition trots att det är i Kista Galleria. Men imorgon när jag jobbar ska jag hålla utkik och se om jag ser något av tillställningen. Kanske gör detta att det kommer fler personer för att fika på Wayne's dagen till ära?

En sak jag undrar bara; är det fler än tre som läser min blogg? Det är nämligen nästan bara så många som brukar kommentera, så jag blir ju nyfiken på vilka fler som kanske kan tänkas kika förbi här. Skriv gärna en kommentar så att jag vet ifall det är någon som har läst det här. Förväntar mig inga skyhöga siffror, utan jag är bara nyfiken. Jag är mycket nöjd över de cirka tre anhängare jag har, så känn er bara uppskattade. :)

Mission: Köpa jeans

Problem: De flesta av mina jeans ligger nedpackade i lådor i mitt förråd och är fula/för små/obekväma. Hit till Stockholm har jag bara med mig två par jeans:
-Mina favoritjeans som är helt svarta (om du inte sett mig i dem känner du mig inte), men de har tyvärr börjat spricka i skrevet. Min sorg kan inte vara större över ett par jeans.
-Ett annat par jeans som är fula och obekväma. Igår när jag hade på mig dem på jobbet fick jag faktikst skavsår på höfterna, tro det eller ej, men det gör fortfarande lite ont. Helst tar jag aldrig mer på mig dessa bedrövliga skapelser, ever again!
Mission: Köpa ett par nya jeans.
Plats: Stockholm Quality Outlet, Barkarby.

Mitt mission började i Kista där mitt minimission var att ta mig till Barkarby utan att tappa bort mig. I förväg hade jag tittat på sl.se och sett att jag först skulle ta en buss till Jakobsberg, sedan byta till buss 567 som skulle ta mig till Barkarby. Enkelt.
Men. När jag kom till Jakobsberg körde 567:an iväg precis när jag kom med min buss från Kista. Detta gjorde att jag fick vänta på hållplatsen i en halvtimme. När jag har börjat vänja mig med Stockholm tyckte jag att det var mer än väldigt störande.
På hållplatsen stog också två pakistanier som började prata med mig. De hade tydligen nyss kommit till Sverige för att göra jag-fattade-inte-vad. De skulle stanna i Sverige i två år och var nu ute för att besöka Ikea för första gången. Jag hade sett dem på bussen från Kista också och undrat om de var de som spred en svag odör av svett i bussen denna ljumna och soliga dag.

Tillslut kom jag till Barkarby, hittade Outleten och kunde börja jobba på mitt mission. Efter att ha provat några jeans började jag tappa hoppet. Jag hatar nämligen att prova jeans och få jeans är ens kvalificerade för att få prövas av mig. De jag väl provar är ändå fel; för ljusa, för mycket blekta, för fula ränder, för vida, för smala, för hög midja eller för pösiga. Jeansen har det inte lätt när jag står framför spegeln och granskar dem med min kritiska blick.

Idag var det en varm och svettig dag, så det dröjde inte länge innan jag var trött och less. Efter att ha gått i två affärer svettades jag, vad kissnödig och strupbyxorna satt snett (vilket jag för övrigt hatar så mycket att jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara det).
Men tillslut fanns de bara där, jeansen jag ville ha. De hade den perfekta färgen (näst efter svart såklart, men nu får det vara nog med svarta jeans ett tag). De satt snyggt och hade ett rimligt pris. Inte för att det är det jag bryr mig mest om, men de var också av märket Lee. Därför hoppas jag att de är hållbara och av god kvalité.

När mitt mission var klart kände jag att jag var fylld av en lika stor dos glädje som stolthet. Strumpbyxorna slutade skava, jag kände mig inte lika less, men oj vad jag svettades. En dag som denna är det sista man ska ta på sig en varm höstjacka. Men hur ska jag kunna veta det? Det var ju iskallt här för några dagar sedan.

Till skillnad från färden till Barkarby som tog över en timme gick det snabbt att ta sig hem. Mycket snabbare faktiskt. Jag fick också reda på att jag på ditvägen hade kunnat åka direkt från Kista och inte via Jakobsberg. Jag hade tjänat massor av tid på det. Återigen sviken av sl.se, våga skriva ut korrekt information!
Och vilka dök inte upp på bussen när jag skulle hem om inte pakistanierna! De hade shoppat en hel Ikeakasse full med saker. Vi pratade smått på bussresan, sedan hamnade vi på samma tunnelbana när vi skulle vidare. De var verkligen överallt! I Kista gick vi dock skilda vägar och jag har inte sett dem sedan dess. Utropstecken.

Jag gick sedan hem och konstaterade att mitt mission för dagen var slutfört.
Nöjd.

Norrlänning

Jag har gjort ett test för att se hur mycket norrlänning jag är.
75% norrländsk är jag.
"Även fast du bor någon annanstans klappar ditt hjärta fortfarande för Norrland!"
Jo men just.

Gör testet!

Hur?

Inatt fick jag ett sms, jag vaknade av det.
Jag läste det och la undan telefonen.
Trodde jag.
Men nej.
Tydligen skickade jag ett mms medan jag sov.
Då inte till samma person som skickat sms till mig.
Hur, jag undrar HUR, lyckas man med det?