Vårdcentralen

Vårdcentralen, jag säger då det.

När man går till en vårdcentral är det i de allra flesta fallen i syftet att man vill bli friskare, eftersom att man är sjuk. Det förvånar mig dock inte om folk faktiskt blir sjukare just på grund av vårdcentralen. Det kan ta dagar, veckor, till och med månader att få ut det man förväntat sig av sin vårdcentral.

Först ska man ringa och boka en tid, vilket inte alls är så enkelt som man kan tro. Man måste till att börja med ringa växeln för att veta vilken doktor man överhuvudtaget ska kontakta, sen ska man lyckas ha tur och få tag på doktorn under dennes telefontid. Upptagettonen är den enda som svarar när man ringer, och efter att ha ringt tjugo gånger på en timme kan man känna sig aningen hjärntvättad. När då telefontiden tar slut, utan att man har fått något svar, känner man en mild frustration. Detta byggs då upp efter att samma sak har upprepats ett x antal gånger.

De som arbetar på min vårdcentral har dessutom skrivit saker i min jornal som jag aldrig ens har sagt, sagt tvärtemot vad en annan läkare sa till mig en vecka tidigare, klantat sig med mina prover och självklart; aldrig ringt upp,trots att de lovat att göra det.
Lovely.

Hur det kan kosta hundra spänn varje gång man går dit är för mig en gåta.

Dags att träna

Trött bakissöndag då jag borde få ligga i sängen i hela dagen. Middag i Obbola är inte det som motiverar mig mest, men har man sagt att man ska komma så är det väl bara att hoppa på bussen dit.

För övrigt är min plan att försöka förbättra mina matvanor ännu mera, så att Doktor Gunnar inte kan klaga på det. Jag mjukstartade med att dricka linfrön i vatten idag, vilket ska vara bra för magen. (För det såg jag på "Du är vad du äter".) Dessutom tyckte Dr G att jag ska börja träna. Uäck, det är väl bara att gå till Iksu och köpa ett träningskort.
Alltså ska jag starta redan imorgon. Det kommer att gå så bra. Redan i slutet av veckan kommer jag att vara ett vältränat hälsofreak.

Or not.

För ungefär ett år sedan planerade jag att börja träna. Planering är i alla all en start, tänkte jag. Fem månader senare köpte jag ett par träningsskor. Ojoj, nu hade jag kommit riktigt långt på vägen. Sedan kände jag att jag inte riktigt hade råd att köpa ett träningskort, eftersom jag skulle åka till Thailand. Efter att jag varit ute på min resa vet jag inte vad som hände, men säkert är att jag inte har ett träningskort i handen.
Det återstår alltså att se hur det går med mitt tränande.
Och mina matvanor.

Men jag har i alla fall ett par träningsskor.