Kråkan

Den här morgonen vaknade jag tidigt av ett skrapande ljud.
Det kom från Kråkan* som satt på fönsterbläcket.
Krafsandes.
För mig är det kanske det värsta tänkbara sättet att vakna på.

En kråka vid fönstret, åh neeeej, kanske du tänker. Ja, jag vet, men min historia börjar mycket, mycket tidigare än så:
För två år sedan brukade jag hänga mycket på Magistervägen. Det var höst och allting var ganska skapligt på den tiden. Utanför fönstret på Magistervägen fanns det ett stort träd. En mysig höstdag såg jag en kråka i detta träd.
Inget nämnvärt.
Men nästa dag såg jag honom där igen.
Och nästa dag igen.
Vid det här laget började jag känna mig förföljd. Av en kråka, ja. Vid upprepande tillfällen satt han i trädet när jag tittade ut genom fönstret. Eftersom det verkade som att det bara var jag som brydde mig eller ens märkte av hans excistens började situationen bli mer och mer utom min kontroll. Men en dag var han plötsligt borta, spårlöst.

Det blev kallare ute, snön kom. När ett täcke av snö prydde marken fick jag en dag syn på något som gjorde mig nervös:
Kråkspår i snön.
De var överallt, små kloliknande avtryck från någon som sprungit runt, hit, dit, fram och tillbaka.
Kråkan.
Den kommande tiden såg jag honom i trädet samtidigt som mer spår började pryda bädden av snö. Det läskiga fjäderfäet dröjde sig kvar i mitt liv ett bra tag. Tillslut försvann han dock för gott och jag kunde andas ut.
Trodde jag.

Nu är han här i Kista. En dag när jag kom in i mitt rum satt han på fönsterbläcket och tittade in genom fönstret. Jag lade märke till att han hade blivit tjock som aldrig förr. Lika snabbt som jag fått syn på honom flög han sin väg. Jag skakade av mig händelsen, tapper som jag är, men någon dag senare hoppade han runt på trädgårdsmöblerna när jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Han hoppade till och med upp på altanlampan.

För att återkomma till den här morgonen: Jag vaknade alltså av att Kråkan satt på fönsterbläcket och krafsade.
Kunde detta vara något annat än ett omen?

Jag trodde att min dag skulle gå åt skogen på grund av den här händelsen, men redan när jag läste mitt horoskop i Metro blev jag lovad att jag skulle få något jag ville ha. Jag gick på min arbetsintervju, och trots morgonens kalla kårar gick det bra. Jag ska provjobba på måndag.

Det här får mig förstås att undra om Kråkan kanske egentligen är min vän och bara tittade förbi för att leverera ett "Lycka till". Dock med klorna, men vad kan man begära av en kråka?

*Egentligen EN kråka, men jag klassar alla kråkor som en och samma kråka. Därav namnet "Kråkan".

Munsår

En katastrof har anlänt.
Som en tjock, svullen, öm och stickande böld stör den mig i mitt försök att få ha en lugn och fridfull ledig dag.
Ett munsår.

Munsår har inte plågat mig många gånger i mitt liv. När jag tänker på dessa onödigheter dras tankarna för det mesta tillbaka till dagis, eller den tidiga skoltiden. Du vet, när det var vinter och man var förkyld och satt i en snödriva, ständigt gnagande på sitt nykläckta munsår utan en tanke på att det läker bättre om man låter det vara. Som resultat av allt gnagande sprack såret upp också. På så sätt blev det hotande smittsamt och snart hade man ett likadant sår på den andra läppen. Även detta gnagde man på tills det smittade tillbaka mot den första läppen som redan var halvläkt och snart hade man ett tredje munsår, precis bredvid det första. Mamma baddade med munsårssalva som man åt upp antingen för att det smakade gott eller för att det bara var roligt. Sådär höll det på tills de envisa rackarna kände att det hade kalasat klart på ens läppar. Då läkte det och försvann och man fick hitta något annat att gnaga på.

Idag ska jag gå och köpa en munsårssalva och hoppas på att den får såret att jämnas med "marken" redan idag. Den här salvan kommer jag inte att äta upp!