Stulna strumpa

Igår hade jag olika strumpor på mig. Den ena var någon random svart strumpa som jag hade hittat bland mina andra stumpor. Den andra var min favoristrumpa, den med två grisar på som säger "Boo!". Varför jag inte hade båda mina favoritstrumpor på mig är för att jag har tappat bort den ena. Eller rättare sagt, någon gjorde så att den kom bort i tvätten just innan jag flyttade ifrån syster och D.

K: Men du har ju på mig min socke!
Jag: Det har jag inte alls det.
K: Jo, jag känner igen märket och min sån socke är borta. Jag har letat efter den jättelänge!
Jag: Ugh, jag har en killstrumpa på mig!

Sedan utbrister hysteriskt fnitter från oss båda.

Snöfall en fredagskväll

Imorse väcktes jag av telefonen. Det var ett nummer jag inte kände igen, även fast jag var nyvaken och hade en sån där sandpappersmorgon svarade jag glatt:
-Hej det är Lainen!
-Hallå.. mummel mummel.
I andra änden hörde jag en utländsk tant som lät väldigt oengagerad. Hon valde dessutom att inte presentera sig. Jag hörde nästan inte alls vad hon sa:
-Mummel mummel, du, mummel, Solna.
-Nej, jag har redan en lägenhet, men tack ändå!
Klick.

Igår kom den första snön här i Stockholm. Vi hade varit på förfest hos A och skulle ut. När vi kom ut genom porten kunde jag inte låta bli att instämma i de andras glädjedans i den dalande snön, trots att jag hatar snö.

Utekvällen var rolig, trots att bartendern glömde lämna tillbaka mitt kort när jag hade handlat. "Det är omöjligt", sa han när jag anklagade honom. Efter en lång diskussion kom han på sig med att fortfarande ha mitt kort. Samtidigt som jag koncentrerade mig på att få tillbaka mitt kort var det någon som stal min nyinköpta drink. Thank you.

På vägen hem hade snön lagt sig på marken i form av flera centimeter djup slask. Efter en stund märkte jag att mina klackar inte var halksäkra, så jag gick mer och mer sakta för att inte ramla pladask ner i smeten av jätteblöt snö och gamla löv. Tillslut gick jag med samma koncentration som en lindansös, med millimeterkorta steg och en hastighet som inte skulle hinna ikapp en tant med rullator. Jag blev omgådd av ett par. Jag som aldrig brukar bli omgådd!

Fem meter från min port halkade jag och slog knäna i gruset. Jag kravlade mig upp och kastade mig in genom dörren för att slippa kylan. Jag somnade och vaknade följande morgon av ett telefonsamtal.

Slutligen skule jag vilja summera kvällen med några väl valda ord:
He kosta å va me.

098075000

De ringer mig hela tiden. Det är radiotjänst. Vad vill de mig? Ska de inte ge upp snart?
Jag brukar oftast missa samtalen, men om jag har möjlighet att svara gör jag inte det. Jag vet väl inte om vi betalar tv-licens. Jag är ju bara inneboende.
Ska de inte ge upp snart eller ringa nån annan istället?

För jag kunde inte blogga imorse

Imorse var det en vanlig morgon: Jag vaknade, duschade, startade datorn, åt frukost. Men sedan insåg jag att internet inte funkade. En dålig start på dagen.Ett citat av mig själv:
"Jag hoppas internet funkar då jag kommer hem ikväll så att jag kan blogga om att det inte funkade imorse."
Sagt och gjort.
Men det verkliga problemet ligger inte i att jag inte kunde blogga, utan att jag hade för lite pengar på kontot för att köpa träningskort, vilket jag tänkte göra idag. Utan internet kunde jag inte föra över pengar för att åtgärda problemet. Det är inte mitt fel, men jag har nu misslyckats med min duktighet idag, tack vare dumma, ofungerande internet!

Igår bloggade jag och skrev att det var torsdag. Det var det inte. Det var onsdag. Idag är det torsdag. Oftast måste jag tänka efter för att veta om det nyss har varit helg eller om det är helg snart. Men jag jobbar ju var och varannan dag, så det är omöjligt att hålla reda på dagarna. Mina dagar sorteras i två olika fack:
-Dag då jag jobbar
-Ledig dag
Om det är måndag, onsdag eller fredag är irrelvant.

Träning: uppdatering

Idag har jag köpt ett träningslinne. Jag har dessutom bestämt mig för vilket ställe jag ska träna på. Vad säger ni nu då, ni som inte trodde på mig?
I och för sig, det återstår fortfarande att se om träningslinnet kommer att hamna i samma dammiga vrå som träningsskorna eller om jag måste köpa ett nytt om en månad för att jag har tränat sönder det.
Uppdatering kommer att ske fortlöpande, tack och adjö!

Den här dagen är ändå glömd om hundra år

Det har varit en torsdag idag, en av dem som man lika gärna kan sudda bort från tidslinjen.
Morgonen började i och för sig fint med blå himmel, höstsol och ett paket från Mammi. Men direkt jag kom på jobbet hade cheferna tio småsaker att kommentera. Fel, fel, fel! Du måste göra rätt, titta! Ändå hade jag gjort rätt på vissa saker. Sedan kom huvudvärk och hunger och jag fick två skärsår under dagen. Det var inte så att jag råkade hacka mig i fingret med filékniven som normala människor, utan jag skar mig på:
1 - En aluminiumlådas kant
2 - Diskbänken
Ja, du läste rätt. Jag snittade upp ett blödande sår i fingret med hjälp av diskbänken. Man kan tro att diskbänkar inte har några vassa kanter, men det är fel, fel, fel! Det fanns en och mitt finger hittade av den. Det kom blod.

När jag kom hem luktade det bajs i lägenheten. Jag undrade vem det var, men det fanns ingen hemma som jag kunde misstänka. Det visade sig vara soppåsen i köket. Jag var tvungen att gå tillbaka ut i det isande regnet och slänga den, vilket nederlag!

Till slut tog jag på mig tröjan som Mammi stickat och gick och handlade tillsammans med roomie. Allt blev genast mycket bättre och jag är redo att ladda upp mig för ännu en en dags slit på caféet.

Paketöppning live

Direktsändning här på bloggen.
Jag har precis varit nere på kiosken och hämtat ut mitt paket från mamma. Det är ett stort, grönt Postenkuvert. Paketet är mjukt och jag är väldigt säker på vad det är innuti. Mjukt och skönt och av det egna färgvalet ljust lila.
Nu ska jag öppna paketet.

En prydligt ihopvikt kofta ligger i paketet tillsammans med ett meddelande från mamma, skrivet med röd text på ett extra fint papper. Jag provar koftan som är stickad på stickmaskin, den är mjuk och värmande (fast jag egentligen redan är varm efter promenaden till kiosken).

Mamma har ansträngt sig och skickat en hemmagjord kofta ända till Stockholm, till mig! Perfekt när snål-höstvindarna börjar plåga mig för jämnan så att jag knappt törs gå ut genom dörren mer.
Tack mammi.

Can it be?

Jag tror att jag vet vad det är i paketet som mamma har skickat till mig.
Imorgon får jag hämta ut det, klockan tio, så det återstår att se om jag har rätt.

Roligt

En gammal goding för er som har tråkigt eller bara vill fördriva tid.

Risk för förpuppning i tapeter

Såhär ser en bit utav mina tapeter ut:



Och så fortsätter de sedan, våd efter våd runt hela rummet.

Jag tycker inte om att titta på ett virrvarr av en massa sträck just innan jag ska somna. Vitt, rosa, gult, grönt och blått är fyra färger för mycket för min smak. Det är ju värre än Petter och hans fyra getter. Våga hålla sig till en fin och gosig färg så att inte tapeterna tar mer uppmärksamhet än inredningen och eventuella tavlor. Det gör dessa. Det är därför jag oroar mig för att de ska komma och ta mig. Om man tittar tillräckligt länge på dem uppstår en tryckande känsla, som om de kommer närmare.
Nåja, man kan ju inte satsa allt på inredning då man inte ens har en egen lägenhet. Men fortfarande; om jag inte hört av mig på ett par dagar har nog mina tapeter trillat ned på mig och lindat in mig i en liten puppa som hjälplöst ligger och kippar efter luft på golvet (som jag hellre skulle ha som tapet).
Var observanta för Lainens egen säkerhet.

Vad som är märkligt

Varje morgon när jag är på väg till jobbet och precis kommer upp ur tunnelbanan kommer jag på alla saker jag behöver göra och skulle ha gjort medan jag var hemma. Ibland kommer jag också på geniala saker att blogga om (för jag är ju en sådan briljant bloggare, punkt, punkt, punkt). De slår mig i ansiktet, alla på en gång, precis när jag går ut genom spärrarna som skiljer staden från min väg hem. När jag väl kommer på alla saker är det för sent att göra någonting åt det och när jag åter är i hemmet igen har jag glömt bort det. Just nu kommer jag bara ihåg en enda sak, och det är att jag ska lämna in mina skor för omklackning. Det kommer jag inte att komma ihåg imorgon på vägen till jobbet då det kan vara läge att ta med dem.
Imorgon kanske jag ska ta med ett skrivhäfte att ha i högsta hugg när jag kommer upp för rulltrappan så att jag kan anteckna allt jag kommer på. Då har jag allt lurat mig själv, ha!

Haparanda-Åbo-Vasa

Tunnelbanan, runt 3-tiden en lördagsnatt:

K: Ska vi åka till Haparanda-Åbo-Vasa?
Jag: Det är tre olika ställen.
K: Jaha, jag trodde det var samma.
Jag: Det är det inte.

Jag är nyfiken!

Mamma har skickat ett paket till mig, jag hittade avin på dörrmattan när jag klev in genom dörren. Jag startade direkt datorn för att hitta placeringen på kiosken som förvarar mitt paket tills jag ska komma och hämta det. Exhalterad av nyfikenhet hoppade jag ut i regnet även fast jag var hungrig som ett djur (av det större slaget). Men endast en riskaka i magen traskade jag de tre långa minuterna till kiosken i fråga för att upptäcka att de stängde klockan sju. Jag slutade jobba klockan sju, så med enkel huvudräking kan man få fram att detta klockslag redan var förbi när jag förtvivlat ryckte i den låsta kioskdörren.
Inte förrän i övermorgon kommer jag att hinna hänga på låset klockan tio på morgonen för att få veta vad det är i mitt paket som mamma har skickat ända från Norrland.

Jag är fortfarande exhalterad av nyfikenhet, hungrig som ett djur och dessutom är jag blöt för att jag glömde paraplyet.
Eftersom jag inte kan stilla min nyfikenhet just nu väljer jag att stilla min hunger. Detta med hjälp utav curry-quorngryta à la Lainen.

Skräcker

Mina största skräcker just nu:

1, Att jag ska få en kropp som är formad som en kägla.
2, Att min blogg ska dö och alla mina inlägg försvinna.
3, Att mina fula tapeter ska komma och ta mig.

Morgonen efter

Jag öppnar ögonen. Morgonljuset är alldeles för ljust och skär in i mina sömndruckna ögon. Jag försöker svälja, men det raspar till i munnen. Jag inser att jag har en bit sandpapper i munnen och försöker förtvivlat spotta ut det. Sedan inser jag att det är min egen tunga.
Vatten...
Hur har nu detta gått till? Jo, tänker jag och börjar minnas kvällen före dagen efter. Minns att vi var hos R på Zinkensdamm och att jag lärde mig att Jack Daniels smakar för illa för mitt eget bästa. I tunnelbanan kom jag på att jag glömt telefonen, så jag skickade iväg de två springarna K och H för att hämta den, sedan betalade jag motvilligt för en taxi till Riddarholmskajen. Sedan var det dansgolv och proppfullt med folk. Jag åt en halv korv och sex nuggets efteråt, de bara slank ned. Det är först nu som det slår mig att jag faktiskt inte äter varken korv eller nuggets. Men vad gör man inte för att stilla hungern efter en lång arbetsdag inklusive en hel utekväll?

Trött är jag för att jag vaknade tidigt utan att kunna somna om. Ont i kroppen har jag, speciellt i fötterna, efter dans och högklackat i en fotdödande kombination. Trots detta är jag nöjd efter att ha haft en riktigt trevlig lördagskväll. Jag beslutar mig dock för att återgå till sängen där jag ska ligga tills någon ringer och säger åt mig att komma in till stan en sväng.