Snöfall en fredagskväll

Imorse väcktes jag av telefonen. Det var ett nummer jag inte kände igen, även fast jag var nyvaken och hade en sån där sandpappersmorgon svarade jag glatt:
-Hej det är Lainen!
-Hallå.. mummel mummel.
I andra änden hörde jag en utländsk tant som lät väldigt oengagerad. Hon valde dessutom att inte presentera sig. Jag hörde nästan inte alls vad hon sa:
-Mummel mummel, du, mummel, Solna.
-Nej, jag har redan en lägenhet, men tack ändå!
Klick.

Igår kom den första snön här i Stockholm. Vi hade varit på förfest hos A och skulle ut. När vi kom ut genom porten kunde jag inte låta bli att instämma i de andras glädjedans i den dalande snön, trots att jag hatar snö.

Utekvällen var rolig, trots att bartendern glömde lämna tillbaka mitt kort när jag hade handlat. "Det är omöjligt", sa han när jag anklagade honom. Efter en lång diskussion kom han på sig med att fortfarande ha mitt kort. Samtidigt som jag koncentrerade mig på att få tillbaka mitt kort var det någon som stal min nyinköpta drink. Thank you.

På vägen hem hade snön lagt sig på marken i form av flera centimeter djup slask. Efter en stund märkte jag att mina klackar inte var halksäkra, så jag gick mer och mer sakta för att inte ramla pladask ner i smeten av jätteblöt snö och gamla löv. Tillslut gick jag med samma koncentration som en lindansös, med millimeterkorta steg och en hastighet som inte skulle hinna ikapp en tant med rullator. Jag blev omgådd av ett par. Jag som aldrig brukar bli omgådd!

Fem meter från min port halkade jag och slog knäna i gruset. Jag kravlade mig upp och kastade mig in genom dörren för att slippa kylan. Jag somnade och vaknade följande morgon av ett telefonsamtal.

Slutligen skule jag vilja summera kvällen med några väl valda ord:
He kosta å va me.