Grannarnas buller

Grannarna är märkliga människor. Går man och lägger sig klockan två på natten bullrar det på andra sidan väggen. Dunk-dunk. Pank-bom. Är man hemma på dagen hör man grannen: Pang-pang. Vaknar man tidigt på morgonen hör man att det är nån som pratar bakom väggen som verkar vara tunn som ett löv. Ibland vaknar man tammejfan okristliga tider på dygnet och hör ett pang-bom-plufs från grannens håll.

En dag när K var här irriterade vi oss båda på deras ständiga dunkande. Vi bestämde oss för att utmana dem med tvn. Vi skulle ha tvn så högt som våra öron pallade tills de knackade på för att skälla ut oss. Då skulle vi skrika till dem att vi var trötta på deras bong-bing-knack och att de kunde ta sina tillhyggen och gå lös på några andra golv och väggar.
Tyvärr fick vi inte igång surroundsystemet, så vi kunde inte utmana grannarna med tvn.

Detta ständiga pang-dunket är en anledning till varför det blir skönt att slippa radhuset i Kistan. Annars kommer jag nog att sakna huset, jag har ändå bott under syster och D's gästvänliga tak i flera veckor nu.
Tack så mycket, syster och D!

Jag tror och hoppas att mitt nya kollektiva boende kommer att bli bra. Ikväll har vi lastat in mina få grejor i det gigantiska släp som lilla familjen hade hyrt. Det såg ganska löjligt ut när mina saker stod inne i släpet, ungefär som om man skulle ha försökt fylla en flyttkartong med en påse jordnötter, ekande tomt. Vi åkte till lägenheten och lastade in sakerna i mitt nya rum för att sedan återgå till Kistan.

Vi har ätit takeaway-thaimat til middag och nu ska vi ha avskedsfest här hemma, jag syster och D tillsammans med en låda glass. Hur harmoniskt detta kommer att vara för min mage som inte tål laktos är inte relevant.

Kyliga Stockholmshöst

Höstmornarna här börjar bli ett ihärdigt problem. På morgonen verkar det inte vara så kallt, men när jag har hoppat på Järnriddaren och cyklat i cirka fyrtiofyra sekunder börjar den angripa mig, kylan. Den griper först tag i min bara hand och gör så att det gör ont ända in i skelettet, precis som bara kyla kan göra. Eftersom jag inte har nån kofta under jackan kryper den sedan upp längs armen och sticker mig som om ådrorna fryser till is. Jag måste stoppa händerna i fickorna och cykla utan händer.

Eftersom att morgon för mig är klockan tjugo över elva då jag är på väg till jobbet är det ännu kallare när jag ska ta mig hem på kvällen. Gudarna ska veta att det värsta som finns är att cykla en kall höstkväll. Ingen sol som kan dämpa kylan. Den tränger sig genom kläderna så att det känns som om man cyklar naken genom en vinternatt.

Varje morgon och varje kväll tror jag att jag ska dö, frysa fast mitt i ett tramptag och bli en isskulptur i form av en flicka på cykel, men Järnriddaren tar mig fram längs cykelvägen. Han är en sann och tapper riddare, en hjälte.
Ändå har inte ens vintern börjat och det värsta, värsta utav allt är kyla. Hur ska jag klara av Stockholmsvintern? Tänk om det är kallare än i Norrland! Varför är hela Sverige så kallt!?

Pyssel

Idag hoppade jag på tunnelbanan och åkte in till stan för att utföra så mycket som ett enda ärende. Detta var att besöka Panduro för att köpa material till att göra örhängen. Länge stod jag där och valde bland alla pärlor, hängen och tillbehör. Tillslut hade jag fått ihop tillräckligt mycket material för att kunna koka ihop ett par örhängen på hemmaplan.

Väl hemma väntade syster, ivrig att pyssla. Vi satte igång med skapandet och mitt första örhänge började snabbt ta form. Syster var inte lika snabb i starten, men vi hjälptes åt att klura ut hur hon skullle göra. En och en halv timme senare var jag inne på mitt fjärde örhänge medan syster fortfarande satt och böjde till materialet för sitt första. Hon muttrade och svor medan jag glatt inspekterade mina kreationer. Tillslut brast systers tålamod och hon lämnade trotsigt sitt inte-ens-nästan-färdiga örhänge på bordet. Jag tror inte hon kommer att vilja pyssla med mig igen.

Här är vad jag lyckades skapa denna hösteftermiddag:

Ludenbens snorrensare

För nittionio kronor kan man köpa den på Apoteket. Ludenbens snorrensare. Den går under namnet Nasaline nässköljare, så fint.
Men jag låter mig inte luras, jag vet att det den gör är att skölja bort snoret, inte näsan. Den rensar ur och återfuktar, alltså en snorrensare!
Ludenben använder den var dag för att rensa sin snoriga näsa.
Uti skogen i en sten bodde trollet Ludenben...

Kiss i handfatet

Jag är en 3-nummersprenumerant av tidningen Hennes. Att det är endast tre nummer är viktigt, eftersom jag egentligen inte anser mig vara tillräckligt sofistikerad (läs gammal) för att läsa en sådan tidning. Hur jag då valde att bli prenumerant är en annan historia, som för den flitige läsaren finns att läsa längre tillbaka i bloggen.
Igår kom det ett nummer av Hennes och jag började läsa så flitigt som jag alltid gör med de tidningar jag prenumererar på, dvs bläddrar halvintresserat igenom den och orkar läsa i snitt en och en halv artikel per tidning.

Det lilla jag läste i Hennes handlade om vad som rör sig i mäns hjärnor. Följande var vad jag läste då en man gav ett par erkännanden om mäns mer eller mindre snuskiga vanor:
"När vi ändå är igång och biktar oss kan vi väl lika gärna erkänna att ja, vi porrsurfar (lite för ofta!)." Jag rycker på axlarna och tänker "Whatever, vem kunde inte ha räknat ut det?".
"Ja, vi tar på oss dina stringtrosor när du inte är hemma." Va? Varför, tänker jag och får en mindre smickrande bild i huvudet när jag föreställer mig tidigare pojkvänner i mina underbyxor. Jag försöker att inte tänka på det p**gsvett som hamnat bland mina underkläder, enligt den här teorin.
"Och ja, vi kissar gärna i handfatet (eftersom det kräver mindre precision än toan)."
Här, HÄR reagerar jag starkt.

Kissa i handfatet!? Gör man så? Inte bara att man gör det, utan gärna också. Är det sant, är det sant, är det sant!? Med tanke på min känslighet då det gäller smuts inne i badrum är detta bland de äckligare saker jag kan tänka mig. Jag mår inte bra av att få reda på sånt här snusk!

Nog med att killar inte spolar efter att de kissat, spottar i handfatet utan att skölja bort det, skiter ner toaletten utan att städa efter sig, lämnar kiss på ringen och inte byter kalsonger varje dag, de kissar i handfatet också!

Det är bara 1 år i mitt 21-åriga liv som jag inte bott i ett hushåll utan en man och jag hoppas för min egen överlevnad att det här inte är sant att alla män läcker fritt i alla handfat de kommer åt. Jag vet inte om jag klarar av att gå vidare om detta stämmer och jag kommer definitivt inte att vilja bo tillsammans med en kille på ett tag!
Nu flyttar jag, D, till ett tjej-kollektiv, så det så. Där kan man minsann inte kissa i något handfat inte.

Ps. Ludenben har skaffat sig en snorrensare.

Nytt boende?

Snart kanske jag har en egen lägenhet här i Stockholm. Eller rättare sagt, ett rum som är mitt eget för att jag betalar för det. I en större lägenhet då, alltså. Men jag tror ändå att det här rummet kan bli ett bra ställe att bo på. Bo i kollektiv igen.

Jag kommer ihåg tiden i Kollektivet Latexkatten. Jag, E och M. I slutet också lilla J, som vi då såklart inte visste var lilla J. Vi kallade honom "Barnet".
På helgerna brukade kollektivmedlemmarna ha olika tillställningar i form av middagar, fester eller mängder med godis framför tvn. När det började närma sig jul satt jag och slog in julklappar på vardagsrumsgolvet medan jag och E åt upp julgodiset som jag gjort. Mängder med nötter hade jag också handlat på Ica och prydligt hällt upp i en skål som stod på vardagsrumsbordet. Prydnad var syftet, men det hindrade inte E från att ta till nötknäckaren för att få fram de små godbitarna som gömde sig innanför skalen. Det var också i juletid jag började sticka på samma sjal som jag stickar på nu. Varför är jag så seg och dålig på att sticka? När jag bestämmer att jag vill ha en halsduk vill jag att den ska bli klar illa kvickt. Man kan ju fråga sig varför jag väljer att sticka istället för att bara köpa sjalen jag vill ha.

Det nya kollektivet blir såklart inte likadant, men det är ändå skönt att ha lite folk runt omkring sig. Jag tror att jag skulle känna mig instängd i en etta på 12 kvadrat mitt i centrala Stockholm. Nej, mycket plats är mer min grej.
Får se hur det går och om det kankse blir flytt i dagarna.

Visdomsord från Norr

Nu hadd ve ju som vari borti Norrland och kikt. Direkt man komme hem bli man som van med lugne. Int komm jag ihåg hur he funka i fjollträske nu längre. Nu hadd he ju vorte en norrlänning av me igen. Nä, ja ba sköj.

Helgen i Umeå har varit lugn, men ändå hektiskt. Mycket ska hinnas med på de dagar man är på besök på hemmaplan. Jag har träffat E med tillhörande J och haft middag med familj, pojkvänner, moster, farmor och morfar. Jag har också träffat "gammfolke", varit på stan i lilla Umeå, träffat unge herr B och ätit middag på restaurang Angilini inne i stan (pappa erbjöd sig att "göra maten" den kvällen). Jag har också varit i mitt förråd och tittat ned i alla mina 19 lådor, omjusterat och tagit med mig saker, en hel del.

Vi hann också få en lugn pratstund med min morfar, vilket kan vara skönt då han inte hör så bra i större sällskap. Min morfar är en klok man med en hel del erfarenheter i livets ryggsäck. Om man frågar min morfar vilket datum snön kom år 1976 och var han befann sig då minns han det väl. Han är som en levande historiebok som alltid har någonting att berätta. När jag var liten och sov över hos mormor och morfar brukade morfar sitta på sängkanten och berätta historier om sin barndom. Det kändes som om han berättade i timmar, men jag tröttnade aldrig på att lyssna.
Morfar kommer alltid med visdomsord, ofta kryddade med en nypa humor. Idag pratade morfar om att han har svårt att komma igång med stavgången igen.
-Det är klart, en soffa är ju mycket skönare, tyckte han.
Så sant som det är sagt. En soffa är alltid mycket skönare. Sedan sa han att man ska ta vara på livet medan man kan. Det kanske man inte gör i en soffa? Det ska jag försöka tänka på, funderar jag nu, medan jag sitter i soffan och varvar mellan att se på tv, sticka och knappa på datorn.

Jo men just.