Sista morgonen på året

Det här är sista dagen ever made på år 2007.
Jag har sovit över hos K och snabbt och smidigt tänkte vi stiga upp, planera inför kvällen och börja med förberedelserna.
Jag börjar planera mat, men K är måttligt oengagerad. Det slutar med att allt jag gett som förslag har blivit spikat och att K har kommit med noll idéer.
Whatever, vi har i alla fall planerat mat, så ingen skada skedd.

Nu sitter jag i en hög med hundhår och känner att det börjar vara dags för en insats.

Bebis och kossor

Imorse, prick klockan tio plingade jag på hemma hos M och N och steg in i deras mysiga lägenhet. Endast M fanns där för att följa med mig på en roadtrip raka vägen ut i ingenstans; Degernäs, Bjuris.

När vi sladdade in på Statoil för att tanka började saker gå snett. Jag insåg att jag inte visste på vilken sida av bilen tanklocket fanns, så jag chansade.
Jag chansade fel.
Jag körde runt automaten och parkerade på andra sidan, bara för att min morgonsega hjärna skulle inse att pumpen fortfarande hamnade på förarsidan.
Pinsamt och hjärndött beteende av mig.
När vi äntligen var redo körde vi in ett par sedlar i automaten och tog pumpen, beredda att tanka. Bensinen vägrade dock att komma ut, snacka om dålig stil. Vi var tvugna att gå in och be kassörskan om hjälp. Till det här är det då viktigt att tillägga att maskinen hade hakat upp sig, det var inte två bilovana fiskmåsar som gjorde fel.

En timme senare var vi i säkert förvar hemma i minifamiljen hus. När J hade dreglat på mina byxor, käkat på mina armband och skrattat bara som en livsälskande minibebis kan göra kände vi att det var dags för ett studiebesök i "laagårn".
Kallsvettningarna var inte långt borta när jag och M konstaterade att kossorna var större än vad vi hade räknat med. Osäkra, ganska rädda och fyllda från topp till tå med respekt för de jättestora mjölkbärande djuren stod vi och glodde och drog åt oss ladugårdslukt en stund. Jag vågade mig till och med fram för att klappa en utav bjässarna, innan jag duckade och kastade mig åt sidan för att inte bli uppäten.

Studiebesöket tog slut, jag och M satte oss i bilen och åkte hem.
Det stank kossa i hela bilen.

Ingen blogglust

Mitt liv som bloggoholic har stagnerat.
Jag har kommit efter med att läsa alla bloggar, alla har uppdaterat och jag orkar inte läsa allt. Tänk om jag missar något viktigt?
Dessutom har jag inga idéer på vad jag ska blogga om, jag orkar inte skriva. Vad brukar jag blogga om?

Troligtvis kommer det att komma tillbaka, men jag har ingen lust just nu.

Från mommo

Idag sa morfar att han hade en ring och ett armband hemma som mommo hade lovat bort till mig.
Jag blev så glad, jag trodde att hon hade glömt.
Detta var smycken som morfar hade gett till mommo för över femtio år sedan.
"När mommo fortfarande var en flicka", sa morfar.

Dessutom fick alla en liten julklapp från mommo, via mammi, som hon gett redan i höstas.

Tidig julaftonsnatt

Jag har kollat igenom nästan alla 21 bloggar i min blogglista.
Dags att knyta sig snart (innan ipren tappar sin effekt) och försöka drömma sig till julstämning.
Jag är glad att jag slipper den uppblåsbara sängen som sviktar i mitten inatt.

Imorgon måste jag städa upp mina saker som ligger över hela golvet i lillasysters rum.
Eller ska jag säga:
Goood Jul, E, titta vad fint jag gjort!
..och sedan springa och ta skydd bakom julgranen?

Saker som muntrar upp

Jag har så ont i halsen att jag knappt kan äta. Jag åt en avocado som för en gångs skull var mogen, men efter halva övervägde jag nästan att kasta bort den. Då är det illa.

K påpekade:
"Men då är det ju ingen risk att du inte kommer i nyårsklänningen"
Det hade jag inte tänkt på.
Alternativen är alltså:
1, Jag kommer att äta massor massor av julmat, samla på mig en halv julskinka och 300 knäck i form av kroppsfett och vara bitter på nyår för att jag knappt eller inte ens nästan får plats i klänningen.
2, Jag kommer att vara bitter för att jag är sjuk och inte kan äta, men nyårsklänningen kommer att sitta fin-fint ända fram tills 12-slaget.

Win-win.

Tydligen jul

Alla andra verkar ha fått upp julstämningen, men för mig finns den ingenstans. Alla andra har också pyntat sina hem, från golv till tak, med diverse små tomtar och annat krimskrams. Hemma har de till och med ställt upp en julgran och idag när jag kom hem stod de och rullade köttbullar, trots att vi så bestämt inte skulle fira jul.

För mig känns det inte alls motiverande att julafton kommer imorgon. Inga julklappar. Julmaten kan jag inte äta, eftersom kött och massor med icket laktosfri grädde finns i alla maträtter. Dessutom skär det som knivar i halsen när jag försöker svälja. Det känns alltså inte så motiverande att stressa i köket hela dagen imorgon för att sedan inte kunna äta.

Helst vill jag bara ta det lugnt imorgon, som vilken dag som helst. Jag vill bli frisk så att jag orkar göra nåt de resterande dagarna av ledigheten. Jag känner inte alls för att fira jul.
Men tydligen blir det en jul ändå i år.

Sleep tight

Nu när jag är hemma bor jag i lillasysters rum. Hennes självporträtt hänger på dörren. Ska jag se det som att det är konstigt att jag inte kunde sova inatt?

Pimp my pepparkaka

Viktig pepparkaka, pimped by Lainen.

Pepparkaksfar och pepparkaksmor

Lägg märke till pepparkaksmors kyssäkta negeräppar.

Pepparkakeland

Ikväll har jag, syster och minisyster julpysslat.
När jag kom ned i köket var det i mina ögon kaos. Knäck, ischoklad och cornflakesgodis höll på att förberedas, allt på en gång. Jag blev alldeles yr och började knäcka nötter samtidigt som jag höll på att somna.

Efter ett tag var godiset klart och vi började med att garnera pepparkakshuset. Under väldigt odemokratiska former beordrade syser mig att börja spritsa väggarna till pepparkakshuset. Det blev lite snett och jag fick en utskällning. När jag hade gjort den bästa gröna och röda kristyren ever made bytte hon dock taktik. Hon fnittrade. Sedan fnittrade hon lite till för att sedan fnittra ännu mera. Detta var alltså redan innan vinglöggen kom fram.

Plötsligt kom D in i rummet, greppade tag i julbocken med sina giriga fingrar och tog sig en tugga av hans spröda pepparkaksben.
"Neeeeeeej!", utbrast både jag och syster i kör. D fattade inte vad han hade gjort fel.
Nu kommer man, till minne av pepparkaksbocken, att finna ett litet minneskors i bomullssnön, alldeles bakom knuten till årets välplanerade pepparkakshus.

Silvertejp finns till förfogande ifall D tittar med hungriga ögon på pepparkakslandet. Ingen kommer att tveka att tejpa över hans mun med den ifall han går för nära.

Stockholm-Norrland

Idag har vi åkt bil i över åtta timmar. Vi hade knappt lämnat Stockholm när bensinmätaren gick ned till noll och vi inte kunde skymta någon bensinstation. Vi fick ta en liten avstickare och tanka någonstans på landsbygden. Som tur var slapp vi i alla fall putta bilen. Bra jobbat, bilansvarige.
Nu är jag trött och slö. Det är konstigt att man kan bli det av att sitta på arslet och halvsova en hel dag.
Inatt ska jag sova på en elektrisk, uppblåsbar säng. Ni som har lyckats med en sådan bedrift någon gång, räck upp en hand.

Hem, ljuva hem

Då var jag hemma igen. Känns skönt att ha lite tid hemma den här gången. Lugn och ro, men ändå hinna med allt och kunna träffa alla. :)

En dag på stan

Idag skulle jag köpa nyårsklänningen som jag gått och trånat efter i över en vecka. K och A fanns med till mitt förfogande.
Jag tror inte att de visste vad de gav sig in på när de gick med på att hjälpa mig. Trots det klagade de inte, utan gick bara och hämtade klänningar i olika storlekar, drog upp dragkedjor och gav smakråd medan jag suckade och gnällde i kraftig beslutångest.
Tillslut hade jag bestämt mig för vilken storlek som passade mig bäst, men marginalerna för att lägga på mig några extra jul-kilon är ytterst små. Hoppas att Mammi inte övergöder mig hemma i Norrland, för då ska hon allt få höra i flera år framöver om nyårsklänningen som jag inte kom i, tack vare henne!

Efter att ha gått till café 60, till stureplan, till hötorget, tillbaka till stureplan, till nk och lite runt runt gick jag för att klippa mig. Jag valde en frisörsalong som finns på samma gata som jag jobbat på. När jag kom in genom dörren insåg jag snabbt att jag kände igen samtliga av de som jobbar där, jag visste till och med namnet på en av den. Det var något av en aha-upplevelse att koppla ihop arbetsplats med "hon som vill ha latten extra varm".
Efter klippningen fick jag ett vip-kort på deras salong. Hädanefter kommer jag att få klippa mig för 190 kr och få var tionde klippning gratis, tja-tjing!

När jag lämnade mitt hem idag för att gå på stan var klockan 10.00. Klockan 19.20 kom jag hem igen. Jag kan lova att mina fötter led av riktigt kraftig ömhet.

Och jag har inte tänkt flytta tillbaka till Umeå

Antal lediga jobb på platsbanken:

Stockholm - 7336
Umeå - 193

Sista dagen på jobbet

Jag fick fem kramar och ett presentkort på Kicks från cheferna.
Kanske borde sluta på ett jobb oftare?

Det känns konstigt att sluta där, särskilt eftersom anledningen egentligen var att jag skulle åka till Thailand om två dagar. Men nu blev det inte så och allting känns ganska oklart.

Oklar var vad jag var på tunnelbanan hem från jobbet nyss också. Jag somnade även fast det satt två personer mitt emot mig. Risken för dreglingar ökade ständigt och jag ryckte till, spärrade upp ögonen och somnade om varje gång rösten i högtalarna meddelade vilken station som var nästa.

Nu ska jag ägna kvällen åt att planera min framtid.
..även om jag kanske inte kommer att åstadkomma mer än att skriva en "att handla"-lista till imorgon.

Mommominnen

Nu är Mommo borta, borta för alltid.
Jag kan knappt förstå det.

Det enda som finns kvar av henne nu är alla minnen.
Men mina Mommo-minnen är bra, hon var en sådan viktig person i mit liv.
Så speciell.

När jag var ungefär åtta år gammal stoppade jag in så mycket kakor i munnen på en gång att det nästan sprutade smulor genom öronen. Då lärde Mommo mig att "fina damer" alltid tar små tuggor och inte trycker i sig maten. För en sekund funderade jag på vad hon sa, men Mommos kakor var så goda att jag inte stod ut med tanken på att inte ha alltihopa i munnen samtidigt.
Det var också Mommo som lärde mig hur jag skulle gå i snön för att ingen skulle förstå hur jag hade gått. Man vinklade fötterna åt olika håll och gick hit och dit så att det blev ett inferno av pyttesmå Lainenspår och lite större Mommospår.

Mommo bjöd alltid på de godaste kakor jag någonsin ätit och delade generöst ut små hudkrämer, nagellack och parfymer som jag älskade och vårdade ömt trots att de luktade tant. Varje gång jag eller någon av mina systrar fyllde år tog Mommo med sig födelsedagsbarnet avsides, stack åt denne ett kuvert som innehåll någonting mellan 100 till 500 kr beroende på åldern på personen i fråga. Sedan förklarade hon att man inte fick berätta för nån, särskilt inte mamma, också fick man smuggla in kuvertet på sitt rum utan att någon såg. Men ändå visste alla.

När jag var typ tolv broderade jag små tavlor med korsstygn när jag var på besök hos Mommo. Hon beställde en tidning om broderi åt mig som jag fortfarande får en gång per år. Inte för att jag brukade titta i den, men jag kommer ändå att sakna att den inte kommer att dyka upp mer nu.
När jag skulle flytta hemifrån för första gången förklarade Mommo för mig att det var ett nödvändigt måste att brodera mitt namn, eller en symbol, på alla mina handdukar så att jag inte skulle blanda ihop dem med mina kollektivkompisars. Hon lärde mig hur jag skulle göra och tillsammans satt vi och pysslade. Jag broderade på mina handdukar medan mormor stickade små tomtar.
En annan sak som alla måste veta:
Hårborste, tandborste och lepsyl delar man aldrig med någon. Även det har Mommo lärt mig.

Idag har världen blivit annorlunda, för en speciell och färgstark person har försvunnit från den. Mommo, alltid generös, ärlig, ogenerad och påhittig.
Jag saknar henne så mycket att det skär i mig.

Minä rakastan sinua, mommo.

Cancer

En av de värsta sakerna jag kan tänka mig.
Varför?
Först tog Cancer en släkting, nu har Cancer snart tagit min mormor.
Det gör så ont.

Igår satt jag på sjukhuset med Mommo, nästan hela dagen. En stund satt jag där ensam. Jag visste inte om jag skulle säga något, vad jag skulle säga. Jag visste inte om Mommo sov eller om hon var vaken. Den enda ljudet som hördes var ljudet från droppet, ett svagt plaskande ljud.
Plopp, plopp, plopp.
Andetagen kom mer och mer sällan.
Ibland trodde jag nästan att hon inte levde mer.
Jag ville bara ruska om henne och ropa:
"Andas, andas!"
Jag ville att hon skulle sätta sig upp i sjukhussängen och vara samma pratglada Mommo som förut. Det gjorde hon inte, men tilllsut drog hon ändå efter andan.
Hon levde, men ändå inte.

Stackars Mommo som måste ha så ont.

Umeå

Plötsligt var jag i Umeå.
Allt ser likadant ut, men ändå är det inte som det var förut.
Jag ska stanna en dag och hälsa på Mommo på sjukhuset.
Det som kändes overkligt och långt borta blev plötsligt nära inpå, verkligt.
Det känns så hemskt. Verkligt, men ändå svårt att förstå.
Men det ska bli skönt att få träffa Mommo imorgon.

Näpp

Idol

Igår var K på plats i självaste globen för att se Idol. Eftersom jag och A inte var det satt vi hemma hos honom och tittade på spektaklet genom tv-rutan, samtidigt som vi drack ett par goda drinkar.

När det var dags att få veta vem det var som vann blev det så spännande att vi var tvugna att hålla varandra i handen samtidigt som vi knaprade cashewnötter. Båda två hejade på Marie och glädjerop bröt ut då vinnaren avslöjades.

Jag tycker att det är bra att Marie vann, hennes röst är så underbar! Och Amanda som är en sådan unik underhållare kommer ändå att få ett skivkontrakt där hon kommer att få göra sin egen grej.

Grattis Marie. Grattis Amanda.

Mp3

Blev så glad när jag hittade min mp3 i min byrålåda, i mitt rum.
Började nästan kallsvettas då jag trodde att den var hemma i Norrland och att jag skulle tillbringa massor av timmar på planet utan den!

Stolt Lainen drack kaffe

Idag när jag vaknade var jag pigg.
När jag kom till jobbet var jag plötsligt trött, kanske har nåt att göra med att en arbetsvecka på 57 timmar nu ligger bakom mig?
Det kändes som om ögonen höll på att falla igen på mig när jag stod i kassan, så jag bestämde mig för att ta lite kaffe. Trots att jag jobbar med kaffe tycker jag att det är bland det äckligare man kan dricka. Jag bestämde mig för att göra plågan kort och bryggde en enkel Espresso. Jag insåg att det var dumt av mig att tro att jag skulle kunna dricka så starkt kaffe, så jag gjorde den till en Macchiato. Jag smakade försiktigt, tänkte "urk", hällde över Macchiaton i en större kopp och gjorde mig en Cappuccino utan skum. Även den här smakade värre än pissljummen surmjölk, men eftersom jag är så tapper tvingade jag i mig hela drycken.
Efteråt var jag stolt. Stolt för att jag klarat av att dricka lite kaffe. Det kommer dock att dröja innan jag tycker om det.

Nu är jag, efter min arbetsvecka, alldeles färdig och imorgon ska jag sova, sova, sova.

OBS! Att jag tycker att mitt kaffe smakar piss beror inte på att jag är dålig på att göra kaffe, utan för att det är äckligt. Så det så!

Det blir bara värre och värre

Varför är jag fortfarande vaken?

Chokladkalendrar

Alltså, vad är grejen med chokladkalendrar?
Jag köpte tre här om dan, en till mig, en till syster och en till D. Men jag förstår inte, hur ska man lyckas äta bara en chokladbit om dagen? Dessutom är chokladbitarna lite halvtaskiga och smakar som om de är utspädda med 99% Ingenting.

Såhär fungerar en chokladkalender i Lainens värld:
Det är den första december. Lainen har köpt en chokladkalender. Lainen öppnar försiktigt luckan, tittar på motivet och äter chokladbiten med små tuggor. Chokladbiten tar snabbt slut.
What!? Vad är det här för skit, tänker Lainen.
Lainen börjar peta i fogarna till lucka nummer 2. Tillslut går den upp och Lainen smyger åt sig chokladbiten och äter den i en enda tugga. Fyra gånger hinner Lainen andas in och ut innan begäret efter lucka 3 börjar gnaga i henne. Så att ingen ska se sliter hon upp luckan och trycker i sig även den här chokladbiten. Direkt slår begäret till igen och Lainen öppnar lucka efter lucka och glufsar girigt i sig av de små chokladbitarna. Hon tittar inte ens på varken bilderna eller motiven. Efter en stund tar hon inte längre luckorna i nummerordning och i all hast råkar hon slita av en av pappersluckorna på mitten så att den skrattande tomten på bilden förlorar sitt ena klarblåa öga.
Slutligen återstår endast sju luckor. Lainen har saktat ned på tempot, men måste av ren lucköppnigsrutin ändå sluka de restrerande chokladbitarna i juliga former som gömmer sig bakom luckorna.
Det är den första december, 23 dagar till julafton, och alla luckorna är redan öppnade.
Kalendern ligger i papperskorgen och Lainen har ont i magen.

Är det inte bättre att köpa en chokladkaka än att äta halvrutten chokladkalenderschoklad?

1 arbetsdag kvar till ledighet.

I sällskap av Sylar och frågvisa främlingar

Ikväll har jag varit hos syster och Sylar, nej förlåt, D. Vi har tittat på Heroes, ätit thaimat och fikat brunisar. Jag och syster konstaterade att om man sneglar på D eller tittat på honom samtidigt som man skakar jättemycket på huvudet ser han ut som Sylar. Scary!

På tunnelbanan hem var den en kille som vände sig mot mig och levererade frågan "skulle du tycka att det var varmt att ha på sig en pälsmössa inomhus när du var på konsert?". Givetvis förklarade jag att det inte skulle vara mitt förstahandsval för ändamålet.

Så fort jag hade öppnat käften förstod han att jag inte var från trakterna. Han började gissa:
Han: Karlstad!
Jag: Ehm, nä, inte ens nästan.
Han: Gävle!
Jag: Längre norrut.
Han: Sundsvall, Östersund.
Jag: Lite mera norrut.
Han: Åh, jääävlar! Går det att komma längre norrut?
Hans sällskap: Hon är säkert från nåt ställe där man är berättigad att ha pälsmössa.

Tillslut erkände jag att jag var från Ume och han såg ut att rysa av tanken på en sådan liten stad långt uppe i norr. En stund senare somnade han.

Desperate Housewives

Hur kan de avsluta ett avsnitt med en sådan cliffhanger? Förstår de inte att jag är nyfiken?
Utan att avslöja för mycket för er som inte har sett måste jag säga att det här avsnittet gör att hela serien vänder totalt. Vad kommer att hända härnäst?
Det här är värre än när Carolyn blev skjuten, ja till och med värre än när Edie hängde sig!
Kan säga så mycket som att avsnittet slutade med att allt var annorlunda och att en av huvudpersonerna skrek ett hjärtskärande skrik...
Nu ska jag vara tyst och gå och tänka över mina Desperate Housewives-bekymmer.

När kommer nästa avsnitt!?

Vänner som hör av sig

Hej Lainen, vart är du? Ligger du underst?
Det är alltid lika glädjande när mina vänner hör av sig, sådär oväntat. Den här gången var det E. Sedan avslutade hon sitt sms med ett "sköt om dig". Ibland märks det på tjejen att hon är mamma.
Och nej E, du är inte en dålig vän!

Tjorven

Ett samtal mellan mig och en kund idag:
Han: Du är lik Tjorven!
Jag: TJORVEN!? (Skrattar)
Han: Ja!
Jag: På vilket sätt är jag lik Tjorven?
Han: Du har sådana där runda och gulliga kinder!

Ska man tolka det som en komplimang, eller vad?



Jag? Tjorven?

Lycka

..är att komma hem från jobbet och inse att det är måndag som är lika med Desperate Housewives. Dessutom var jag ju på vin- och pepparkakskväll förra måndagen, så jag glömde visst att titta då. Det betyder att jag har två avsnitt av Desperate Housewives att se.

En kväll med Bree, Gabrielle och alla de andra, en kväll av underhållning!

Småtimmarna

Varför blir jag pigg när småtimmarna kommer krypandes?
Efter en hård arbetsdag har jag varit trött hela kvällen. Att K var här ikväll var ingenting som hindrade mig från att ta en 5-minuterslur, men jag kunde ju inte lägga mig och sova. Dessutom vet jag, av egen erfarenhet, att ifall jag somnar tidigt vaknar jag ungefär klockan 00.12 och kan inte somna på flera timmar.
Hur som helst, när det börjar närma sig läggdags blir jag plötsligt jättepigg. Vill vara uppe flera timmar till, men tillslut måste jag ju gå och sova.
På morgonen när jag vaknar är jag trött, trött och trött. Jag är inte tjejen som snoozar, men de senaste veckorna har jag snoozat mer än jag någonsin gjort förut, sammanlagt på hela min livstid. Idag blev det en timme.
Förut var jag en pigg och alert morgonmänniska, så jag undrar; vars kommer den här nattugglan ifrån?

"Helg"

Vilken dag är det idag? Det är oklart. Jag har absolut ingen uppfattning när det gäller sånt. Idag tror jag att det är tisdag eller nånting, det blir så konstigt när man jobbar hela helgen.

Den här helgen har bestått av jobb, bastukväll i K's källare, jobb, vin- och dippa-grönsaker-kväll med nya bekantskaper och ännu mera jobb. Det är helg och jag ser bara fram emot att det ska bli helg igen. För då är jag ledig!

4 arbetsdagar till ledighet.

Godmorgon Lainen

..och välkommen till en 7-dagars arbetsvecka.
Det står på papperet att jag jobbar sjuttiofem procent.
Förra månaden jobbade jag 172 timmar. Hur jag än räknar får jag det inte till sjuttiofem procent.

7 arbetsdagar till ledighet.

Jag vill fota!

Förut fotade jag ganska mycket.
Då hade jag en systemkamera som jag använde flitigt, men jag har inte använt den på två år nu. Orkar inte hålla på att framkalla filmer hela tiden, det blir så dyrt. Också missar man delen med att redigera och leka i Photoshop, som man kan göra med digitala bilder. Dessutom lär man sig mer om man kan tanka in bilderna i datorn direkt man har fotat och se vad som kan ändras och göras bättre till nästa gång. Efter Thailand ska jag definitivt spara ihop till en digital systemkamera som kommer att användas mycket!

I Thailand ska jag försöka fota en del också, för de fina motiven finns ju fortfarande kvar, även om jag har en kass kamera.



Den här bilden tog jag med min usla kamera som saknar zoom och inte har några manuella inställningar. Hyfsat ändå.

Her chef för Waynes

Herr chef för Waynes vägrar skicka ut lönespec.
Jag ringer och jagar Herr chef för Waynes.
Till slut svarar Herr chef för Waynes och säger att han redan har skickat det.
Det går några dagar och jag inser att han ljuger.
Jag försöker ringa igen, men Herr chef för Waynes har bytt nummer.

Att ta med sig till Thailand

Jag funderar på om jag ska skriva en lista på vad jag ska ha med mig till Thailand, ifall jag skulle sakna något. Men jag vågar inte, för jag vet att det kommer att dyka upp något viktigt som jag behöver men inte har.
Jag kommer att få panik!
Redan nu kan jag komma på några saker som jag skulle vilja ta med mig, men som är i någon av mina 19 lådor hemma i Norrland:
Solkrämer
Mitt reselakan
Min sarong
Ett utav mina två minneskort till kameran (snälla säg att det är det minsta)
Skor som inte är högklackade eller anpassade för höst/vinterväder

Utan de här kommer jag att klara mig, för jag har ingen aning om i vilka lådor de är. Men tänk om jag kommer på något viktigt?

"En skoho"

I många år trodde jag att "ett skohorn" hette "en skoho". Plötsligt en dag fick jag se ordet framför mig i en text, jag fick en aha-upplevelse och insåg snabbt att jag i så många år hade gått runt och haft fel. Jag rättade mitt misstag och fortsatte leva som vanligt med mitt "nya" ord.
Senare visade det sig att lillasyster trodde att "ett skohorn" hette "ett skoho". Skillnaden var att hon fortfarande trodde det och blev aningen förvirrad när jag förklarade att det var fel.
Ett sammanträffande? Skulle inte tro det. Något fel måste det ju vara. Antingen var mammi och pappi dåliga på att lära oss ordentligt, eller så har någon helt enkelt lurat oss när vi var små.
Vi frågade syster som naturligtvis var smart nog och visste att det heter "skohorn". Kan det vara hon som lurat oss?

Såhär tror jag att det gick till, en dag när jag och mina systrar var 6, 7 och 10 år gamla.
Syster samlar ihop mig och lillasyster i något som hon väljer att kalla "ett viktigt möte". Hon tar upp ett rött skohorn och visar det för sina systrar. Hon tar till sin dominanta storasysterstämma och frågar oss vad det hon håller i handen är för något.
-Ett skohorn, ropar både jag och lillasyster i munnen på varandra, ivriga och förväntansfulla över det beröm som komma skall.
Inget beröm kommer, utan istället skrattar syster så högt och föraktfullt hon bara kan:
-Dumma ungar! Det finns ingenting som heter skohorn, det heter SKOHO!
Skamsna över våra brister på barndomsintelligens tittar vi ned i golvet och biter oss i tungorna efter våran felsägning. Hur kunde vi vara så dumma? För att inte upprepa våra misstag mumlar vi ordet för oss själva, om och om igen. Ett skoho, mumlar lillasyster. En skoho, mumlar jag.

Många år senare är händelsen glömd, men vi har aldrig varit så dumma att vi använt ordet "skohorn". Istället har vi sagt "skoho" och varit stolta, men många år senare uppdagas det att allt bara varit en lögn, en bluff som vi gått på när vi var unga och lättlurade. Vilken skam.

Jag saknar

..att ha ett helt sortiment med mat i skafferi och kylskåp
..sommaren och våra båtpartyn
..att kunna baka vad jag vill, när jag vill
..att bada badkar
..mina och E's pepparkakspyssel och julgodis i kollektivet
..tapeterna i mitt kök på Geografi
..mina tavlor
..att ha normala helger
..min dvd och min tv (som man inte måste banka på för att bilden ska fungera)
..min wokpanna
..min muffinsplåt
..sängen på laborator
..hela lägenheten på laborator!

En måndagskväll, en flaska vin

Ikväll var jag på besök hemma hos A. Hon bor långt bort. Man måste åka pendeltåg, vilket är en upplevelse i sig för ett rönnbär som mig. Mesta delen av resetiden gnällde jag för att det var jobbigt att vänta, långt att gå och att det tog lång tid att åka. Bortskämd är vad jag är!

Hemma vid A:s köksbord satt vi hela kvällen. Vi inledde med att öppna upp varsitt paket pepparkaksdeg som vi sedan satt och kavlade ut på varsitt underlägg i plast. Vi hade inga pepparkaksformar, men vi jobbade på ganska bra med att skära ut små figurer ur degen. Jag gjorde en hund, en smiley och en bokstav. A gjorde en bil, en giraff och några figurer som hon rullade och sedan bara plattade ut lite lätt. De blev tjocka och mjuka när vi gräddade dem. Dessutom såg det ut som om två barn i 3-årsåldern hade skapat dessa krokiga och tjocka pepparkakor med barnsliga motiv. Efter en stund tröttnade jag och gjorde runda pepparkakor med hjälp av ett glas. Tillslut hade vi tre plåtar med pepparkakor, plus en plåt med brända kakor som vi råkade glömma i ugnen då vi pladdrade på för mycket. 6-7 minuter är något som går obemärkt förbi då man har många oviktiga saker att prata om.

Till A har jag sagt att jag inte tycker om vin. Ända tills idag kunde jag stå för att jag tycker att det är äckligt, men A plockade fram en flaska vin och bjöd mig på ett glas. Ett glas blev två och tillslut hade vi delat på hela flaskan samtidigt som vi satt och åt pepparkakor, skvallrade och pratade strunt. Jag skulle nog kunna konstatera att det är första måndagskvällen som jag dricker vin. ..eftersom jag inte dricker vin egentligen.

Thailand förra året

Om 24 dagar åker jag igen!

Hosta

Jag bara hostar och hostar.
Hela tiden.
Det vill inte gå över!

Och snart är helgen slut. Den gick fort och det känns lite trist med en ny arbetsvecka. Men det är bara att bita ihop, snart är det dags att åka till Thailand!

Kvart i sju

..imorgon bitti kommer Å:s tåg fram på centralen.
Jag ska vara där och möta henne.
Kanske dags att krypa till kojs strax?

Angående ordning och reda

Jag är ganska bra på att städa, organisera och hålla ordning. Jag gillar till och med att städa och ordna bland mina grejor.
Men...
När jag är inne i vardagsruschen har jag dock noll koll på vad ordning och städning heter. Då följer jag bara mina rutiner och har inte "tid" att ställa tillbaka saker på sin plats, plocka upp efter mig eller vika ihop kläderna när jag har använt dem. Det är knappt så jag orkar diska min disk. Nu har jag jobbat sex dagar i sträck, mer än åtta timmar om dagen. När jag har varit hemma har jag mest tagit det lugnt och fullkomligt ignorerat att ihopkorvade strumpor ligger i en salig blandning tillsammans med skrynkligt papper och kladdiga sminkprylar på golvet. Och på byrån. Och på bordet. Allt huller om buller. Sängen är obäddad och blomman håller på att vissna.

Tur är att jag inte har så mycket saker och att jag nästan bara använder jobbkläder och mukisbyxor på veckorna. Annars skulle det vara på gränsen att det såg ut som det gjorde i mitt rum hemma i Obbola (mammi knows, mammi fears).
Mitt smyckesskrin ser för tillfället ut såhär:



Det är det första jag ska städa och organisera. Små smycken i ett fack. Guldfärgade smycken i ett fack. Stora silversmycken i ett fack. Och i det sista facket; Ganska stora silversmycken.

Imorgon kommer Å och jag ska städa och organisera så att hon slipper tro att jag bor i det värsta råttboet. Framför mig har jag en riktig Svenssonhelg med ledighet på lördag och söndag. Det är så pass länge att kaffelukten faktiskt kommer att hinna gå ur mina händer innan det är dags att jobba igen.

Tänk om...

I mitt hus finns det en tandläkarmottagning.
Tänk om det är han som borrar på morgonen?
Om så är fallet tänker jag aldrig, aldrig gå till tandläkaren igen.
Inte till honom i alla fall.

"Wrrrrrrr"

Min granne har som hobby att borra i väggen.
Det gör han ofta och gärna.
Helst klockan åtta på morgonen när jag sover.
Hans borrmaskin hörs i hela huset.
Hur många hål kan man borra i en lägenhet egentligen?

Jag bor ingenstans

Om man går ut genom porten och ställer sig utanför mitt hus kan man se en korsning. Om man tittar mot vänster ser man en skylt där det står "Stadsdel A". Om man vrider huvudet mot höger ser man en annan skylt som berättar var "Stadsdel B" börjar.
Men jag då?
Mitt hus räknas alltså inte in i varken Stadsdel A eller Stadsdel B. Detta gör mig ytterst förvirrad när jag tänker på i vilken stadsdel jag egentligen bor .

Ska det va så svårt

..att ta sig hem!?

Idag när jag kom ner i tunnelbanan försökte jag som vanligt ta mig till andra delen av perrongen så att jag skulle hamna längst bak i tåget, men jag fastnade någonstas på mitten. Så mycket folk var det som stod och väntade på tåget.

När jag stod där på perrongen började jag titta mig runt och fundera:
Det är ovanligt många här ikväll som har gul-blåa halsdukar. Och gula tröjor som det står Sverige på. Och är målade som en Sverigeflagga i ansiktet. Fan. Det är match på Rosunda, ALLA ska åka med min linje.

När tåget kom utbröt en enorm den-som-är-störst-och-har-vassast-armbågar-kommer-först-trängsel. Självklart stod jag mitt emellan två dörrar på vagnen. Jag kom inte med tåget. Jag började bli irriterad och obekväm av att stå så nära så många människor med mina svettiga fötter och mitt högblanka ansikte. Jag hoppades att ingen skulle se att jag hade gulaschsoppa och kaffesump i fejset.

Tillslut kom det ett tåg som skulle till Hjulsta och jag var tvungen att ta det för att sedan GÅ. Jag försökte trösta mig med att det bara var dubbelt så långt som jag hade till brevlådan hemma i Obbola.

Nu sitter jag och surar för att det tog lång tid att ta mig hem från jobbet idag.

En dag som denna

Det är inte min dag när:

1, Jag råkar krossa ett glas över två kastruller soppa som skulle säljas idag, redan innan lunchen har börjat dessutom. All soppa måste kastas bort så att gästerna slipper riskera att svälja glasbitar. Ändå förstår gästerna inte att det är för deras eget bästa som det inte serveras soppa på caféet idag.

2, En HEL cheesecake glider av fatet som jag håller i min hand. Jag hinner tänka att jag borde fånga den medan den faller. Som en enda gegga hamnar den upp-och-ned framför mina fötter och jag kan konstatera att hallonglasyren lägger sig som klister på golvet.

Det löser sig ändå när:

3, Heroes, Weeds och hemmagjord pizza väntar hemma hos syster och D efter jobbet. Det bjuds också på pepparkakor, gratis post och räkningar, yey!

Allting vänder så snabbt

Saker som dragit ned min kväll:
-Att jag förlorade i Betapet, igen. Jag hatar Betapet!
-Att jag var tvungen att köpa mjölk för 17.90, inte bra för min budget.
-Att folk inte svarar när man försöker kontakta dem.
-Att mitt lim tagit slut när jag skulle använda det (till att limma fast kort, inte sniffa)

När kvällen är så långt ned på botten som den kan vara händer plötsligt något som gör att alla kvällens minus bleknar på några sekunder:
Å ringer!
Jag har inte pratat med Å på flera månader och plötsligt får hon idén att hon kanske ska komma ner till Stockholm på besök, redan till helgen dessutom. Hoppas, hoppas. Att få ha en riktigt svenssonhelg + att en gammal vän som kommer på besök kan inte bli något annat än en riktig kanonhelg!

Jag var tvungen att fira med en (=fem) pepparkaka.

Hur man bjuder in sig själv.

Jag: Hade du tänkt sova här eller?
K: Ja, jag sa ju det.
Jag: När då?
K: Idag. Jag sa att jag inte skulle våga åka hem om vi ser skräckfilm.
Jag: Det gjorde du inte alls det.
K: Jo.
Jag: Jag tror du tänkte det.
K: Jaha.. Men nu ska jag i alla fall sova här inatt.

"Ikea, this is comfortable"

Eftersom vi följde sl:s reseplanerare tog det en evighet innan vi kom fram till Kungens kurva, det bara skrek omväg om rutten med tunnelbana och buss. Förra gången blev vi avsläppta vid entrén, men den här gången fick vi gå från Heron City. Därför var vi vrålhungriga när vi kom fram, en grötfrukost håller ju inte hur länge som helst.

Direkt vi kom fram gick vi in i matsalen och beställde varsin köttbulletallrik. 10 köttbullar, potatis, sås, sylt, sallad, bröd och dryck för 35 kronor. Budget, eller vad? (Jag vet att det är billigare att äta mat hemma, men vi var faktiskt hungriga!)
Eftersom jag varken äter köttbullar eller gräddsås blev jag lite yr och illamående, men som man säger: He kosta å va me.

Runt, runt gick vi inne på Ikea. Vi tittade på toaletter, provade fotöljer, bläddrade i en bok och fällde ur oss kommentarer som "såhär skulle jag kunna bo" och "vilken förtjusande liten lampa". Jag kunde inte låta bli att börja anse att jag behövde saker. Jag plockade på mig några prylar och när jag var framme vid kassan och skulle betala var mina planerade investeringar:
-En papperskorg - för jag har en papperspåse som papperskorg nu och en svart papperskorg i plast för 19 kr kan väl inte skada?
-Batterier - för jag kan behöva ett lager till kameran och de kostar bara 19:50.
-Ett skohorn - för mina skor börjar bli tillplattade i hälarna.

Kön till kassan visade sig vara evighetslång om man jämförde med mitt sjunkande humör och längtan efter att få sätta mig ned och vila bort illamåendet. Därför blev det inga inköp den här dagen. Bra för min budget och jag klarar mig väl ändå utan papperskorg, skohorn och batterier några dagar till?

Trots att jag faktiskt lyckats gå på Ikea utan att köpa något är jag väldigt nöjd. Man ska inte underskatta lite gratis underhållning och tidsfördriv!

Budgethelg i Stockholm

Mina helger är ju inte utsatta enligt det gamla hederliga "svensson-systemet", så min helg den här helgen är fredag och lördag. Min budget för hur mycket jag får använda den här månaden är farligt nära noll-sträcket, så den här helgen ska bli så billig som möjligt. Budgethelg.

På fredagen gick jag upp tidigare än vad jag brukar på vardagar, allt för att träffa mina gamle vän M.L. Vi tog en frukostmeny på Café 60 på Sveavägen. En stor ostsmörgås, kaffe/te och juice för bara 28 kr! Kan en caféfrukost bli mer budget? Sedan gick vi en lång promenad i Stockholms innerstad, samt tittade på kvinnorna som stod och högg ved på Sergels torg. Varför de gjorde det är oklart. Vi tänkte slå på stort och bli bjudna på en halv våffla, men kön var för lång och eftersom vi båda är intoleranta mot laktos kanske det ändå var för vårt eget bästa.

Väl hemma insåg jag att jag inte hade något bröd. Budgethelgen till ära gick jag och köpte mjölk och jäst och bakade det goda hälsobrödet, recept direkt från Mammi. På kvällen kom K och såg på tv och film (på datorn) tillsammans med mig. Vi kostade på oss godis som blev billigt, eftersom K hittade en tjuga på marken utanför Konsum.

Idag har vi stoppat i oss en rejäl grötfrukost som ska ge oss energi till att åka på Ikea, bara för att titta. För här i Stockholm krävs det inte tre timmars bilfärd enkel väg och stora inköp för att kompensera bensinen då man ska på Ikea. Nej, det är bara att ta tunnelbanan och åk å kik!

Det är så jag minns det

Nej, E, det var såhär:
Det var en mild och solig vinterdag i februari. Vi åkte skidor ute på isen. Du hade en vit jacka med pälsluva. Jag hade en svart jacka och en ful mössa. Vi åkte till en brygga på isen, tog av oss skidorna och rastade. Plötsligt fick vi för oss att vi skulle hoppa ned i snödrivan, från bryggan. Jag hoppade rakt ned i drivan, sedan triumferade jag med vad jag hade vågat. Du blev avundsjuk. För att bevisa att ditt mod inte var sämre än mitt ville du också hoppa, samtidigt som jag stod nedanför med kameran och "tog en bildserie". Du tvekade, var rädd för att skada dig, men tillslut tog du sats och hoppade. Du missade snödrivan och landade direkt på isen. Du landade så hårt att benen vek sig under dig och du ramlade ihop i en liten hög på isen. Jag ramlade också ihop på isen, vred mig av skratt tills tårarna började rinna. Du fick jätteont i benet och var tvungen att halta hela vägen hem. På skidor.
Jag tror att det var vår sista skidutflykt.

Efteråt la vi in bilderna i datorn. Jag hade fått en bild på dig, precis när du landade på isen. Ditt ansikte var förvridet av smärta och man såg att snön sprutade åt alla håll under dina fötter.
Var finns bilderna?

Turturduvor och lustigkurre

Som vanligt på caféet var det en lång kö till kassan vid lunchen idag. En tjej och en kille stod oavbrutet och pussades i kön. När det var deras tur fick jag nästan ropa "hrm-hrm" för att de skulle hålla sig borta från varandra så pass länge att de kunde beställa och betala.
Efter lunchen satt de kvar länge, tätt intill varandra. De kunde knappt hålla tassarna i styr, men när de hade ätit upp och slapp koncentrera sig på maten blev de ännu mer intima. Vid ett tillfälle satt tjejen gränsle över killen och hånglade med honom. Min chef var nästan på väg att gå fram till dem och säga åt dem att "det där kan ni göra hemma" innan de lugnade ned sig en stund. Senare låg killen med huvudet i tjejens knä medan hon matade honom med en bit apelsin. Get a room!
När de äntligen hade nafsat klart på varandra kom tjejen fram till kassan, sa att caféet var så mysigt så att hon skulle vilja jobba där. Också frågade hon om vi sökte personal. Min chef sa såklart nej! Tyckte hon att hon hade varit representativ nog för att söka jobb?

Sedan kom en stammis in på caféet, en väldigt speciell, brittisk man som klär sig strikt och alltid har med sig en 25 cm lång pipa vars han än går. Igår när han kom in hade han en kompis med sig och stod och försökte pruta på två Espresso i fem minuter. Eftersom han redan har prutat ned priset till 10% rabatt (som han fick för att ingen orkade säga emot när han krävde det) var jag tvungen att neka. Sedan berättade han för sin kompis att jag har det gladaste leendet han sett i Stockholm. Jag log generat och han pekade och utropade "See!".
Sedan rev han av en bit kassakvitto, vek ihop det och sparade det. Jag förstår fortfarande inte varför?

Idag såg jag en person i ögonvrån, kände lukten av rök och förstod direkt att det var han. Jag började göra en Espresso Americano. Istället för att pruta bytte han taktik och frågade om han kunde få en Americano och femhundra kronor. Jag sa nej.
Sedan frågade han vad mitt namn är och jag svarade.

Han: Josèphine de Beanharnais
Jag: Excuse me?
Han: Do you know who Josèphine de Beanharnais is?
Jag: No
Jag känner igen namnet, men kan inte komma på vem det var. Borde jag göra det? Jag blev nervös.
Han: Do you know?
Jag: It's french...
Han: Yes, do you know?
Jag: No.
Han: It was Napoleons wife, my dear!
Sedan vände han på klacken och gick för att dricka sin Americano.

Senare kom han tillbaka, tog en tesked och försökte stoppa den i innerfickan. När jag sa ifrån la han den på kassadisken, tackade för sig och gick iväg.

Ibland undrar man vad som rör sig i folks konstiga, men instressanta små världar.

Vinterlukt

Idag när jag gick hem från tunnelbanan snöade det lite lätt. Det luktade vinter i luften och jag blev glad. Det förvånar mig att jag blev glad av tanken på vintern, men det blev jag faktiskt. Jag blundade, andades in vinterdoften och tänkte på snön hemma i norrland. Sen när har jag börjat gilla snö?

Här är vintern så mild. Alla tycker att det är kallt och mörkt här, men jag tycker nästan att det är varmt och ljust .. för att vara vinter i alla fall.

Förresten börjar hoppet om att thailand blir av att växa. Jag trodde inte alls att det skulle bli nån resa ett tag, men nu.. kanske? I så fall åker vi om lite mer än en månad!

Att tycka synd om sig själv

Krasslig som ett Skrull, det är vad jag är.

För det första har jag börjat få hosta. Det stacks i halsen varje gång jag vaknade inatt och det tvingade fram små kvävda hostningar som skar sönder tystnaden i mörkret. Djupt ned i min strupe hörs ibland rosslande läten. Jag kommer snart att bli ett fall som kan liknas med Kol-S. (=Syster som hade hosta i flera veckor. Hon lät som en person som fått kol efter att ha rökt i femtioelva år, en sån som dessutom fortfarande röker som en bolmande skorstenen. Jag och D började kalla henne Kol-S och än idag kommer kolhostan fram med jämna mellanrum.)

Anyway...

Hela dagen har jag haft den värsta halsbrännan man kan tänka sig, om det nu är vad det är. Det har bränt ända från hals till mage, precis som när man är sådär våldsamt hungrig. Men mat har inte hjälpt. Samarin har inte heller hjälpt. Inte ens Link har hjälpt. Det kommer tillbaka hela tiden. Jag förstår inte vad felet är. Ja, jag vet "Magsyra som kommer upp i matstrupen", som de säger i reklamen, men varför?

Dessutom har jag ont i ryggen efter att ha sovit i en tältsäng. För att N och K skulle vilja dela en taxi med mig hem i lördags erbjöd jag mig att ta tältsängen. De fick dela på min säng. Nästa dag på jobbet ångrade jag mig bittet. Ryggen var stel som en pinne. Det gör fortfarande ont.

Inte för att gå över gränsen med mitt gnällande, men jag har ett sår på fingret (det jag fick från en aluminiumlåda). Det vägrar läka!

Skunk

Via M's blogg fick jag tipset. Och nu har jag letat...
Och hittat min gamla Skunk!
(Det var ett community som man använde i början på 2000-talet, mammi.)
Det livar verkligen upp en långtråkig kväll, det må jag säga.

Det är roligt att läsa allas presentationer, intressen och så vidare. Alla radade upp sina kompisar, en efter en och skrev om hur snälla de var. Var det någon sorts statusgrej?

M skrattar åt Bornies presentation, men var du mycket bättre själv?
M's intressen, topp 3:
-Äta godis
-Äta MAMMAS bullar!
-Baka, och sen äta upp det

Hur kunde hon inte bli tjock?

Lainens paradis

Jag köpte ingen oboy på Willys idag. Istället gick jag in i affären, stannade upp när jag gick förbi oboy-hyllan, tänkte "uäck" och gick vidare mot städutrustningen.
Jag inhandlade wettex-trasor och städsvampar.

Väl hemma organiserade jag mina trasor och svampar: Grön trasa med äpplen på till toaletten, gul trasa med citroner på till handfatet. Gul städsvamp till handfatet, illgröna Ikea-städhandskar för att slippa ta i toaletten vid städning.
Tillsammans med detta, och Jif:et, intog jag toaletten.

När jag hade skrubbat toan och handfatet och var i full färd med att "Jiffa" kaklet ovanför badkaret ringde telefonen. Mitt humör sjönk genast. Vem vågade störa mig i min välmående städning? Jag funderade på att inte svara, men min nyfikenhet styrde mig mot telefonen i alla fall.

Det var K.

-Lainen, jag är i ditt himmelrike.
Vaddå himmelrike? Jag städar och organiserar, med Jif dessutom, jag är redan där!, tänkte jag.
Jag fattade ingenting, men lät honom tala i alla fall.

Det visade sig att K hade traskat in i en smyckeaffär med billiga smycken, en som vi inte hittat förut. Allt var tydligen i min stil, dessutom. Jag var överlycklig, jag måste verkligen besöka mitt himmelrike nån dag framöver! Ett litet armband ska jag väl kunna kosta på mig?

Ett rönnbär på vift

Det har blivit en tradition att alltid skriva här på bloggen om när jag går vilse i storstaden. Igår hände det igen:

Som vanligt var jag på väg till jobbet. Jag hade till och med gått hemifrån lite tidigare så att jag skulle kunna gå och handla lite på Apoteket. Intet ont anande satt jag på tunnelbanan som stannade en station innan t-centralen. Chauffören meddelade att vi skulle stå där ett tag. Typiskt sl, tänkte jag. En minut senare tog chauffören ton igen och bad oss kliva av tåget.
-Linjen UPPHÖR här!
Hans budskap var bestämt.

Okej.

Hur skulle jag nu ta mig till jobbet? Jag hade ju ingen aning om vars jag befann mig. Stockholm verkar inte så stort när man åker samma tur varje dag och kan sitt område. Men när man hamnar fel, på en gata eller i en stadsdel man inte känner igen växer plötsligt staden till en oändlighet.
Jag irrade runt ett tag, ringde syster, ringde D, fick ingen vägvisare. Kunde inte "bara gå åt nåt håll", eftersom jag hade en tid att passa. Tillslut hörde jag en tjej fråga efter vägen, så jag följde efter henne. Efter ännu ett tag hade jag traskat till centralstationen och kunde hitta min väg till jobbet. Bara att pusta ut och förbereda sig för ännu en arbetsdag.

Denna stad gör mig till det rödaste rönnbär, det är ett som är säkert.

Självdisciplin och oboy

Det finns tre saker som kan förstöra min morgon:
1, Att oboyen är slut.
2, Att mjölken är slut så att jag inte kan blanda oboy.
3, Att jag tar för mycket mjölk för att sedan inse att oboyen inte räcker till att blanda tillräckligt starkt.

Den här morgonen räckte oboyen precis till ett välblandat glas, men det var allt. Imorgon kommer det inte att finnas oboy, bara lite fismjölk (laktosfri mjölk) som jag inte vill dricka som den är. Jag ska inte köpa nån ny oboy, för jag tycker att jag dricker alldeles för mycket av den. Dessutom måste jag spara mina slantar och vet att jag behöver köpa mjölk för 17.90 mer sällan om jag inte har en kartong med oboy hemma i skafferiet.

Jag tycker att jag är så välorganiserad, men jag har en tendens att sakna självdisciplin och lura mig själv. Som idag när jag försökte tvinga mig själv att ta lite bulkmedel. Jag ville inte, för det är som att svälja en näve smågrus. Jag kom då överens med mig själv om att jag fick ta en pepparkaka om jag tog min medicin. Lättövertalad som jag är svalde jag bulkmudlet, trots att det var äckligt. Sedan tillät jag mig själv att öppna pepparkaksburken och ta en kaka, samtidigt som jag berömde mig själv inombords. Listig som jag är hann jag dock roffa åt mig två pepparkakor innan jag smällde igen locket på burken. Fy jag, skällde jag. Men jag bara knaprade på mina två kakor med ett hånflin mot mig själv.

Nu sitter jag här i mitt rum och fruktar för att jag kommer att gå in på Willys och köpa oboy när jag ska gå och posta mitt brev till Tygg Hansa...

Sömnlöshet

Ikväll var jag trött tidigt, för en gångs skull. Jag somnade som en stock vid halv elva. Skönt, tänkte jag, eftersom jag tycker det är ganska trevligt att vakna tidigt på morgonen och vara igång en stund innan jobbet.
Så blev det inte.
För en timme sen vaknade jag. Jag vred mig hundra varv. La mig åt andra håller i sängen. Gick på toa. Svettades och tog en filt istället för täcket. Svettades fortfarande och skruvade ned elementet. Öppnade fönstret och vred mig lite till.
Gav upp.
Nu sitter jag här och väntar på att tröttheten ska komma tillbaka. Det enda som jag har är rastlösheten.

Våga betala ut lön för det man jobbat!

Från mitt förra jobb har jag fortfarande inte fått nån lönespecifikation. Från mitt nuvarande jobb fick jag det igår och det visade sig att de hade glömt (="glömt"?) betala ut ob.
Vad less jag blir.
Idag ska jag försöka prata med båda cheferna i fråga. Hoppas de inte är illvilliga... I så fall blir det att prata med facket istället.

Hur manlig är Lainen?

Jo:
Du är antingen en pojke i 10 årsåldern eller så är du väldigt omanlig. Trots att manligheten under få, korta, och inte viljeutlösta tillfällen lyser igenom så är du inte manlig.

Det känns tryggt att veta, förutom det där med att manligheten lyser igenom vid vissa tillfällen.
Testet kanske är mer lämpligt när man är kille och har nån manlighet att testa.

Sylar

Jag såg Heroes nyss. Det påminner mig om att jag såg någon som liknade Sylar på tunnelbanan igår. För er som vet är karaktären Sylar kapabel till både det ena och det andra. Jag blev nästan lite rädd att han skulle titta på mig med sin onda, mörka blick, peka med sitt finger mot mitt huvud och skära skalpen av mig. För det gör han på folk i Heroes.

Varför jag fick sparken

Soffe sa...

HAR DU VALPAR?!?!

den 6 november 2007 14:00

Svar: Valparna finns hos K, så nej, jag har inga valpar. De är inte hans heller. Och hade jag haft valpar hade jag nog inte varit så ond att jag tvingat honom städa buren medan jag tittade på. Or would I?

Och sen var det frågor om varför jag ska få sparken. Lång historia, men för att fatta det kort: Jag ville ha ledigt så att jag kunde åka till Thailand. Fyra och en halv vecka. Mina chefer var inte så på. De ville inte att jag skulle säga upp mig så nära julstressen (vilket jag skulle göra, eftersom Thailandsresan går av stapeln den 19 dec), så de ska därför säga upp mig så att de hinner inskola nån ny innan all julpanik drar igång. Något i den stilen.

Har förresten försökt ringa Herr chef för Waynes idag igen. Det verkar som att han trycker bort mig när jag ringer. Jag gick dit idag, men tydligen så var han ledig. Jag ska gå dit imorgon igen. Om det behövs går jag dit även nästa dag. Och nästa. Och nästa...

Sveda

Vad som svider:

-Att cheferna säger att jag ska få sparken.
-Att få en räkning för ett halvår från Trygg Hansa. 767 kronor.
-Att Waynes inte betalat hela min lön, inte ens skickat ut lönespec. Herr chef för Waynes vägrar svara i telefonen.


Vad som får det att inte svida:

-Vi åker ändå till Thailand.
-Att ringa och dela upp betalningen månadsvis.
-Jag ska besöka honom på hans restaurang, då kan han inte smita!

Skall skall skall

Hur min morgon såg ut igår:



Jag satt i en soffa och tittade på när K städade valparnas bur, medan de var instängda i krubban och skällde oavbrutet. Detta pågick i minst en halvtimme och värre blev det när buren var färdigstädad och maten kom fram. Hade jag varit bakis hade jag dött.

Svar:

1, X och 2.

Fråga:

Vad händer när K dricker en liter jäst vin?

1, K är inte kräsen, men han blir sur för att han fick för lite vin
X, K's mage blir uppblåst och börjar göra ont
2, K går på toaletten och kräks i bubbelpoolen

Stulna strumpa

Igår hade jag olika strumpor på mig. Den ena var någon random svart strumpa som jag hade hittat bland mina andra stumpor. Den andra var min favoristrumpa, den med två grisar på som säger "Boo!". Varför jag inte hade båda mina favoritstrumpor på mig är för att jag har tappat bort den ena. Eller rättare sagt, någon gjorde så att den kom bort i tvätten just innan jag flyttade ifrån syster och D.

K: Men du har ju på mig min socke!
Jag: Det har jag inte alls det.
K: Jo, jag känner igen märket och min sån socke är borta. Jag har letat efter den jättelänge!
Jag: Ugh, jag har en killstrumpa på mig!

Sedan utbrister hysteriskt fnitter från oss båda.

Snöfall en fredagskväll

Imorse väcktes jag av telefonen. Det var ett nummer jag inte kände igen, även fast jag var nyvaken och hade en sån där sandpappersmorgon svarade jag glatt:
-Hej det är Lainen!
-Hallå.. mummel mummel.
I andra änden hörde jag en utländsk tant som lät väldigt oengagerad. Hon valde dessutom att inte presentera sig. Jag hörde nästan inte alls vad hon sa:
-Mummel mummel, du, mummel, Solna.
-Nej, jag har redan en lägenhet, men tack ändå!
Klick.

Igår kom den första snön här i Stockholm. Vi hade varit på förfest hos A och skulle ut. När vi kom ut genom porten kunde jag inte låta bli att instämma i de andras glädjedans i den dalande snön, trots att jag hatar snö.

Utekvällen var rolig, trots att bartendern glömde lämna tillbaka mitt kort när jag hade handlat. "Det är omöjligt", sa han när jag anklagade honom. Efter en lång diskussion kom han på sig med att fortfarande ha mitt kort. Samtidigt som jag koncentrerade mig på att få tillbaka mitt kort var det någon som stal min nyinköpta drink. Thank you.

På vägen hem hade snön lagt sig på marken i form av flera centimeter djup slask. Efter en stund märkte jag att mina klackar inte var halksäkra, så jag gick mer och mer sakta för att inte ramla pladask ner i smeten av jätteblöt snö och gamla löv. Tillslut gick jag med samma koncentration som en lindansös, med millimeterkorta steg och en hastighet som inte skulle hinna ikapp en tant med rullator. Jag blev omgådd av ett par. Jag som aldrig brukar bli omgådd!

Fem meter från min port halkade jag och slog knäna i gruset. Jag kravlade mig upp och kastade mig in genom dörren för att slippa kylan. Jag somnade och vaknade följande morgon av ett telefonsamtal.

Slutligen skule jag vilja summera kvällen med några väl valda ord:
He kosta å va me.

098075000

De ringer mig hela tiden. Det är radiotjänst. Vad vill de mig? Ska de inte ge upp snart?
Jag brukar oftast missa samtalen, men om jag har möjlighet att svara gör jag inte det. Jag vet väl inte om vi betalar tv-licens. Jag är ju bara inneboende.
Ska de inte ge upp snart eller ringa nån annan istället?

För jag kunde inte blogga imorse

Imorse var det en vanlig morgon: Jag vaknade, duschade, startade datorn, åt frukost. Men sedan insåg jag att internet inte funkade. En dålig start på dagen.Ett citat av mig själv:
"Jag hoppas internet funkar då jag kommer hem ikväll så att jag kan blogga om att det inte funkade imorse."
Sagt och gjort.
Men det verkliga problemet ligger inte i att jag inte kunde blogga, utan att jag hade för lite pengar på kontot för att köpa träningskort, vilket jag tänkte göra idag. Utan internet kunde jag inte föra över pengar för att åtgärda problemet. Det är inte mitt fel, men jag har nu misslyckats med min duktighet idag, tack vare dumma, ofungerande internet!

Igår bloggade jag och skrev att det var torsdag. Det var det inte. Det var onsdag. Idag är det torsdag. Oftast måste jag tänka efter för att veta om det nyss har varit helg eller om det är helg snart. Men jag jobbar ju var och varannan dag, så det är omöjligt att hålla reda på dagarna. Mina dagar sorteras i två olika fack:
-Dag då jag jobbar
-Ledig dag
Om det är måndag, onsdag eller fredag är irrelvant.

Träning: uppdatering

Idag har jag köpt ett träningslinne. Jag har dessutom bestämt mig för vilket ställe jag ska träna på. Vad säger ni nu då, ni som inte trodde på mig?
I och för sig, det återstår fortfarande att se om träningslinnet kommer att hamna i samma dammiga vrå som träningsskorna eller om jag måste köpa ett nytt om en månad för att jag har tränat sönder det.
Uppdatering kommer att ske fortlöpande, tack och adjö!

Den här dagen är ändå glömd om hundra år

Det har varit en torsdag idag, en av dem som man lika gärna kan sudda bort från tidslinjen.
Morgonen började i och för sig fint med blå himmel, höstsol och ett paket från Mammi. Men direkt jag kom på jobbet hade cheferna tio småsaker att kommentera. Fel, fel, fel! Du måste göra rätt, titta! Ändå hade jag gjort rätt på vissa saker. Sedan kom huvudvärk och hunger och jag fick två skärsår under dagen. Det var inte så att jag råkade hacka mig i fingret med filékniven som normala människor, utan jag skar mig på:
1 - En aluminiumlådas kant
2 - Diskbänken
Ja, du läste rätt. Jag snittade upp ett blödande sår i fingret med hjälp av diskbänken. Man kan tro att diskbänkar inte har några vassa kanter, men det är fel, fel, fel! Det fanns en och mitt finger hittade av den. Det kom blod.

När jag kom hem luktade det bajs i lägenheten. Jag undrade vem det var, men det fanns ingen hemma som jag kunde misstänka. Det visade sig vara soppåsen i köket. Jag var tvungen att gå tillbaka ut i det isande regnet och slänga den, vilket nederlag!

Till slut tog jag på mig tröjan som Mammi stickat och gick och handlade tillsammans med roomie. Allt blev genast mycket bättre och jag är redo att ladda upp mig för ännu en en dags slit på caféet.

Paketöppning live

Direktsändning här på bloggen.
Jag har precis varit nere på kiosken och hämtat ut mitt paket från mamma. Det är ett stort, grönt Postenkuvert. Paketet är mjukt och jag är väldigt säker på vad det är innuti. Mjukt och skönt och av det egna färgvalet ljust lila.
Nu ska jag öppna paketet.

En prydligt ihopvikt kofta ligger i paketet tillsammans med ett meddelande från mamma, skrivet med röd text på ett extra fint papper. Jag provar koftan som är stickad på stickmaskin, den är mjuk och värmande (fast jag egentligen redan är varm efter promenaden till kiosken).

Mamma har ansträngt sig och skickat en hemmagjord kofta ända till Stockholm, till mig! Perfekt när snål-höstvindarna börjar plåga mig för jämnan så att jag knappt törs gå ut genom dörren mer.
Tack mammi.

Can it be?

Jag tror att jag vet vad det är i paketet som mamma har skickat till mig.
Imorgon får jag hämta ut det, klockan tio, så det återstår att se om jag har rätt.

Roligt

En gammal goding för er som har tråkigt eller bara vill fördriva tid.

Risk för förpuppning i tapeter

Såhär ser en bit utav mina tapeter ut:



Och så fortsätter de sedan, våd efter våd runt hela rummet.

Jag tycker inte om att titta på ett virrvarr av en massa sträck just innan jag ska somna. Vitt, rosa, gult, grönt och blått är fyra färger för mycket för min smak. Det är ju värre än Petter och hans fyra getter. Våga hålla sig till en fin och gosig färg så att inte tapeterna tar mer uppmärksamhet än inredningen och eventuella tavlor. Det gör dessa. Det är därför jag oroar mig för att de ska komma och ta mig. Om man tittar tillräckligt länge på dem uppstår en tryckande känsla, som om de kommer närmare.
Nåja, man kan ju inte satsa allt på inredning då man inte ens har en egen lägenhet. Men fortfarande; om jag inte hört av mig på ett par dagar har nog mina tapeter trillat ned på mig och lindat in mig i en liten puppa som hjälplöst ligger och kippar efter luft på golvet (som jag hellre skulle ha som tapet).
Var observanta för Lainens egen säkerhet.

Vad som är märkligt

Varje morgon när jag är på väg till jobbet och precis kommer upp ur tunnelbanan kommer jag på alla saker jag behöver göra och skulle ha gjort medan jag var hemma. Ibland kommer jag också på geniala saker att blogga om (för jag är ju en sådan briljant bloggare, punkt, punkt, punkt). De slår mig i ansiktet, alla på en gång, precis när jag går ut genom spärrarna som skiljer staden från min väg hem. När jag väl kommer på alla saker är det för sent att göra någonting åt det och när jag åter är i hemmet igen har jag glömt bort det. Just nu kommer jag bara ihåg en enda sak, och det är att jag ska lämna in mina skor för omklackning. Det kommer jag inte att komma ihåg imorgon på vägen till jobbet då det kan vara läge att ta med dem.
Imorgon kanske jag ska ta med ett skrivhäfte att ha i högsta hugg när jag kommer upp för rulltrappan så att jag kan anteckna allt jag kommer på. Då har jag allt lurat mig själv, ha!

Haparanda-Åbo-Vasa

Tunnelbanan, runt 3-tiden en lördagsnatt:

K: Ska vi åka till Haparanda-Åbo-Vasa?
Jag: Det är tre olika ställen.
K: Jaha, jag trodde det var samma.
Jag: Det är det inte.

Jag är nyfiken!

Mamma har skickat ett paket till mig, jag hittade avin på dörrmattan när jag klev in genom dörren. Jag startade direkt datorn för att hitta placeringen på kiosken som förvarar mitt paket tills jag ska komma och hämta det. Exhalterad av nyfikenhet hoppade jag ut i regnet även fast jag var hungrig som ett djur (av det större slaget). Men endast en riskaka i magen traskade jag de tre långa minuterna till kiosken i fråga för att upptäcka att de stängde klockan sju. Jag slutade jobba klockan sju, så med enkel huvudräking kan man få fram att detta klockslag redan var förbi när jag förtvivlat ryckte i den låsta kioskdörren.
Inte förrän i övermorgon kommer jag att hinna hänga på låset klockan tio på morgonen för att få veta vad det är i mitt paket som mamma har skickat ända från Norrland.

Jag är fortfarande exhalterad av nyfikenhet, hungrig som ett djur och dessutom är jag blöt för att jag glömde paraplyet.
Eftersom jag inte kan stilla min nyfikenhet just nu väljer jag att stilla min hunger. Detta med hjälp utav curry-quorngryta à la Lainen.

Skräcker

Mina största skräcker just nu:

1, Att jag ska få en kropp som är formad som en kägla.
2, Att min blogg ska dö och alla mina inlägg försvinna.
3, Att mina fula tapeter ska komma och ta mig.

Morgonen efter

Jag öppnar ögonen. Morgonljuset är alldeles för ljust och skär in i mina sömndruckna ögon. Jag försöker svälja, men det raspar till i munnen. Jag inser att jag har en bit sandpapper i munnen och försöker förtvivlat spotta ut det. Sedan inser jag att det är min egen tunga.
Vatten...
Hur har nu detta gått till? Jo, tänker jag och börjar minnas kvällen före dagen efter. Minns att vi var hos R på Zinkensdamm och att jag lärde mig att Jack Daniels smakar för illa för mitt eget bästa. I tunnelbanan kom jag på att jag glömt telefonen, så jag skickade iväg de två springarna K och H för att hämta den, sedan betalade jag motvilligt för en taxi till Riddarholmskajen. Sedan var det dansgolv och proppfullt med folk. Jag åt en halv korv och sex nuggets efteråt, de bara slank ned. Det är först nu som det slår mig att jag faktiskt inte äter varken korv eller nuggets. Men vad gör man inte för att stilla hungern efter en lång arbetsdag inklusive en hel utekväll?

Trött är jag för att jag vaknade tidigt utan att kunna somna om. Ont i kroppen har jag, speciellt i fötterna, efter dans och högklackat i en fotdödande kombination. Trots detta är jag nöjd efter att ha haft en riktigt trevlig lördagskväll. Jag beslutar mig dock för att återgå till sängen där jag ska ligga tills någon ringer och säger åt mig att komma in till stan en sväng.

Lön

Det har löst sig, min saknade lön har hamnat på mitt konto. Men lik förbannat verkar det som att det var för lite. För ringa upp den där chefen och klaga!

Jag blev utmanad!

Ruth sa...

ok, nu är du utmanad! Plocka fram skorna och damma av dem. Det är dags att pressa pulsen i toppen och få en kondition som inte är av denna värld. Är du med?

Nu jäklar är jag utmanad, det är press på mig när det gäller träningen! Klart jag inte säger nej till en utmaning, Ruth!

Men vem är du, Ruth? Ska du också damma av dina träningsskor för första gången på länge eller ligger du före? Jag kommer att anstränga mig och dessutom uppdatera på min blogg hur det går för mig med tränandet, men då kräver jag att få veta hur det går för min utmanare. Ligger jag före eller efter?
Är det någon fler som vill anta utmaningen att komma i form en gång för alla?

Ingen lön

Den 25 oktober och alla arbetande människor går med ett leende på läpparna. Idag är det nämligen löning, samma dag för (nästan) alla.
Själv har jag observerat att en lön har halkat in på mitt konto. Kul för dig, tänkter ni, men jag är måttligt irriterad. Jag har ju haft två arbetsgivare och ska få två löner nu, inte en. Det innebär att ungefär hälften av mina pengar lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vem det är som inte har betalat mig, men jag misstänker att det är käre gamle Wayne's som "missat" att ge mig lön för mitt hårda slit.
Jag ska forska i detta och sätta press på den arbetsgivare som inte tycker att man ska betala ut löner i tid. Försening av löner är nämligen något som ligger långt, långt ned på min usch-lista.