Mommominnen

Nu är Mommo borta, borta för alltid.
Jag kan knappt förstå det.

Det enda som finns kvar av henne nu är alla minnen.
Men mina Mommo-minnen är bra, hon var en sådan viktig person i mit liv.
Så speciell.

När jag var ungefär åtta år gammal stoppade jag in så mycket kakor i munnen på en gång att det nästan sprutade smulor genom öronen. Då lärde Mommo mig att "fina damer" alltid tar små tuggor och inte trycker i sig maten. För en sekund funderade jag på vad hon sa, men Mommos kakor var så goda att jag inte stod ut med tanken på att inte ha alltihopa i munnen samtidigt.
Det var också Mommo som lärde mig hur jag skulle gå i snön för att ingen skulle förstå hur jag hade gått. Man vinklade fötterna åt olika håll och gick hit och dit så att det blev ett inferno av pyttesmå Lainenspår och lite större Mommospår.

Mommo bjöd alltid på de godaste kakor jag någonsin ätit och delade generöst ut små hudkrämer, nagellack och parfymer som jag älskade och vårdade ömt trots att de luktade tant. Varje gång jag eller någon av mina systrar fyllde år tog Mommo med sig födelsedagsbarnet avsides, stack åt denne ett kuvert som innehåll någonting mellan 100 till 500 kr beroende på åldern på personen i fråga. Sedan förklarade hon att man inte fick berätta för nån, särskilt inte mamma, också fick man smuggla in kuvertet på sitt rum utan att någon såg. Men ändå visste alla.

När jag var typ tolv broderade jag små tavlor med korsstygn när jag var på besök hos Mommo. Hon beställde en tidning om broderi åt mig som jag fortfarande får en gång per år. Inte för att jag brukade titta i den, men jag kommer ändå att sakna att den inte kommer att dyka upp mer nu.
När jag skulle flytta hemifrån för första gången förklarade Mommo för mig att det var ett nödvändigt måste att brodera mitt namn, eller en symbol, på alla mina handdukar så att jag inte skulle blanda ihop dem med mina kollektivkompisars. Hon lärde mig hur jag skulle göra och tillsammans satt vi och pysslade. Jag broderade på mina handdukar medan mormor stickade små tomtar.
En annan sak som alla måste veta:
Hårborste, tandborste och lepsyl delar man aldrig med någon. Även det har Mommo lärt mig.

Idag har världen blivit annorlunda, för en speciell och färgstark person har försvunnit från den. Mommo, alltid generös, ärlig, ogenerad och påhittig.
Jag saknar henne så mycket att det skär i mig.

Minä rakastan sinua, mommo.

Cancer

En av de värsta sakerna jag kan tänka mig.
Varför?
Först tog Cancer en släkting, nu har Cancer snart tagit min mormor.
Det gör så ont.

Igår satt jag på sjukhuset med Mommo, nästan hela dagen. En stund satt jag där ensam. Jag visste inte om jag skulle säga något, vad jag skulle säga. Jag visste inte om Mommo sov eller om hon var vaken. Den enda ljudet som hördes var ljudet från droppet, ett svagt plaskande ljud.
Plopp, plopp, plopp.
Andetagen kom mer och mer sällan.
Ibland trodde jag nästan att hon inte levde mer.
Jag ville bara ruska om henne och ropa:
"Andas, andas!"
Jag ville att hon skulle sätta sig upp i sjukhussängen och vara samma pratglada Mommo som förut. Det gjorde hon inte, men tilllsut drog hon ändå efter andan.
Hon levde, men ändå inte.

Stackars Mommo som måste ha så ont.

Umeå

Plötsligt var jag i Umeå.
Allt ser likadant ut, men ändå är det inte som det var förut.
Jag ska stanna en dag och hälsa på Mommo på sjukhuset.
Det som kändes overkligt och långt borta blev plötsligt nära inpå, verkligt.
Det känns så hemskt. Verkligt, men ändå svårt att förstå.
Men det ska bli skönt att få träffa Mommo imorgon.

Näpp