Att jobba på en lördag

Idag är det lördag.
Alla andra får sitta hemma och äta frukost i lugn och ro, kanske läsa tidningen.
Alla andra får njuta av ledigheten, gå ut och gå, gå på stan eller bara ta det lugnt.
Alla andra är lediga på lördagar.
Det är inte jag.

Jag kommer att stå i kassan på salladsbaren, redo för att leverera den service som kunderna förväntar sig. Det är visserligen bara några timmar, men ibland känns det ganska tråkigt att jobba på helgen.

Men, framåt kvällen får jag helg. Då ska jag, tillsammans med Karlan och S, åka hem och kalasa på överbliven mat. Sedan får jag smutta på lite Cube för att sedan dra mig mot Stockholms uteliv.
Yey!

Våga producera mera, serieskapare!

Jag såg på tv.com att de har satt ett nytt datum för nästa avsnitt av Heroes.
Min damer och herrar (för er som inte vet), nästa avsnitt av den omtalade serien kommer den
1 SEPTEMBER

Alltså, jag hatar när de gör sådär!
Varför lägger de ner en serie i nästan ett helt år?
Är det så svårt att bajsa fram några nya, fräscha avsnitt?
VAD är problemet!?



Jag är även upprörd på Desperate Housewives. Serien har haft uppehåll nog länge, tycker jag. Men till min stora lycka kommer nästa avsnitt redan den 13 april.
Hurra!



Och min hat-serie följer jag bara för att det känns ovärt att kasta bort tre år av sitt liv på att inte få veta hur serien slutar.
Nu pratar jag alltså om Lost.
Den har rullat på ett tag nu (efter ett uppehåll i en evighet), men nu kommer inte nästa avsnitt förrän den 24 april. Inte så länge i serievärlden, men för mig som saknar tv och hade sett fram emot serietittande samtidigt som jag åt min ceasarsallad ikväll, känns det fruktansvärt nederligt.



Jag är beroende av serier och amerikanska serieskapare styr min dos av mitt berusningsmedel (okej, det kanske var att ta i, men ändå), ska det vara så?

Min önskan just nu

..är att det ska bli vår.

Detta för att:
-Jag vill ha mer värme och sol
-Jag vill se saker vakna till liv, blomma och grönska
-Jag vill slippa köpa ett par nya vinterskor då alla mina tre par är trasiga. Ett par lider av trasig dragkedja, ett par har flådd klack och två spikar istället för klackar och det sista paret har införskaffat ordentliga hål på insidan så att hälen fastnar i själva skon, samt att de läcker in vatten. De har även bortgångna klackar som gör att jag halkar på golv inomhus.
-Jag vill ha en vårjacka som jag kan använda mina sjalar och halsdukar till

Tjejen med ap-armar och fett flyt

Idag var det favorit i repris från igår; jag fick bära saker upp för berget.
Det är ungefär som "Farmor på det höga berget", fast Lainen.
Lainen på det höga berget.

Efter jobbet åkte jag till Kista. Hålen i mina byxor kändes inte acceptabla längre, och det enda ställe som jag kom på har öppet till nio är gallerian i Kista. Därför åkte jag dit, men jag ville ju såklart också kolla in hur kära gamla Kistan mår nu för tiden.
Jag hade en timme på mig innan köpcentret stängde och efter ett tag hittade jag ett par jeans för halva priset på Bik Bok. Eftersom att de säkert inte var av kvalitet number one bestämde jag mig raskt för att köpa två par. -Då håller de ju dubbelt så länge.

Sedan gick jag för att handla på Ica men tvärstannade utanför Åhléns.
50% rabatt på hela sortimentet, UTRENSNING.
Jag kunde inte tro mina ögon och stegade snabbt in i lokalen. Den visade sig dock vara i stort sett tom, men jag sick-sackade snabbt fram mellan de länsade hyllorna och fann ett fotoalbum och två kuddar till soffan. Jag gick till kassan, drog kortet och var nöjd.

På ica handlade jag allt jag skulle, plus lite till. Kassen blev jobbigt tung. Måste jag alltid köpa närmare sju ProViva och arton liter mjölk varje gång jag handlar? Mina utskällningar mot mig själv hjälpte inte. Jag kunde ju inte precis lämna tillbaka varorna efteråt. Nej, just det.

Trots att det var tung var jag nöjd över mitt flyt. Billiga jeans, rea på Åhléns, plus att jag köpte en bunke för en tia på ica. I bara farten smet jag in på apoteket sekunderna innan expiditen surt stängde igen dörren för att slippa mer kunder. Jag gick vant fram till min medicin, transporterade mig till kassan och betalade med min lilla VISA-vän.

När jag hade tagit mig tillbaka till centralen, genom halva tunnelbanesystemet och tillbaka mot Axan uppstod som sagt samma problem som igår. Tre tunga påsar och en väska skulle jag bära upp för berget. Jag ville bara släpa dem efter mig längs den snökletiga marken. Armarna då alltså. Ap-armarna. Med påsarna fastkrokade längst ut i det man skulle kunna kalla prinskorvar till fingrar.
Ett tag funderade jag nästan på allvar att dumpa matpåsen ("hellre den än inredningsprylarna") i nån snödriva. Då skulle jag kunna ha den som min stash och gå och hämta maten då jag behövde. Tyvärr kom jag på att det vore jobbigt att gå halvvägs till tunnelbanan för att hämta lite leverpastej. Så jag fick ta mina ap-armar och gå hem.

Om jag har träningsvärk imorgon är det fan dags att göra någonting åt mitt liv.

Från Umeå med min äckliga resväska (hatobjektet)

Ursäkta att jag inte har varit en flitig uppdatererska på senaste.
Först var jag i staden Umeå, vilken jag åkte hem ifrån igår morse klockan 06.30. Sedan hann jag inte blogga efter jobbet igår. För att jag hann inte.
Men nu är jag på G!

Det kändes lite tungt att lämna Umeå igår för att:
1, Jag hade haft det trevligt där och inte ville lämna staden, familjen och M redan.
2, Jag var opeppad på att jobba.
3, Det bokstavligt talat var tungt. Min packning vägde säkert 20 kg på grund av att jag hade hämtat saker ur min avdumpningszoon i Obbola.

Min resväska är en historia för sig som börjar ett år och två månader tillbaka i tiden. Det ingår inte i den här berättelsen, så jag vill sammanfatta känslorna för min resvänsa med:
Jag - hatar - den.

En stor, tjock och trasig klump på hjul skulle alltså följa med mig hem från Arlanda. Problemen började när jag skulle lyfta väskan över gapet mellan tåget och plattformen. Det var inte smärtfritt.

Jag tog mig ändå hela vägen till min tunnelbanestation, men efter det var det nästan på väg att ta stopp. Stockholmsstaden var nu täckt med ett tunnt täcke av vit och vattnig snö. Eftersom att man måste bestiga ett litet berg för att komma hem till mig var jag förberedd på att det skulle bli en tung färd för mig och min resväska. Vad jag dock inte hade väntat mig var att jag skulle få slita väskan, som i slutet plogade sig fram på cykelvägen för att hjulen inte ville rulla i snön, framåt.

Resultatet av väskans handling blev en sak, en känsla som tornade upp sig inom mig. Ilska.
Jag ville ta tag i resväskan och kasta den långt, långt bort. Tyvärr är mina armar så pass starka att det är föga troligt att jag kan kasta överhuvudtaget den minsta lilla saken någonstans. -Ever.

När jag skulle upp för den sista backen gick det inte att rulla väskan överhuvudtaget. Detta för att det är en stig med stora stenar. Här började min ilska och irritation, grundad på att jag var tvungen att bära väskhelvetet, gå över gränsen. Mitt lager med puder började sina bort på grund av de svettdroppar som letade sig ut från mina porer. Något drastiskt var på väg, men hann inte hända innan jag nådde min port och kunde ta hissen upp.

Trots mina bravader och äventyr kommer min resväska att följa mig genom livet ett tag till. En dag ska den dock dö, antingen av sig själv eller....

Den är äntligen tillbaka!

Jag måste bara presentera den glada nyheten här på min blogg:
Jag har hittat min muffinsplåt!

Jag satt och letade grejor i mina lådor här om dagen och plötsligt utbrast Lillayster:
-Alltså, jag har ju din muffinsplåt..

Tydligen hade jag lånat ut den till henne, vilket jag inte har något minne av. Hon hade läst på min blogg (för typ två månader sen) att jag saknade den och nu fick hon för sig att kläcka ut nyheten.
Ett erkännande kommer visst aldrig för sent, bara det kommer..
Vi rotade igenom tre utav hennes lådor innan vi hittade min precisous muffinsform.
Glädjen kunde inte ha varit större.

Nu ska den förberedas för packetering för att sedan transporteras till Stockholmsstaden.




Snart kan jag göra flera sådana, variant finare!