Från Umeå med min äckliga resväska (hatobjektet)

Ursäkta att jag inte har varit en flitig uppdatererska på senaste.
Först var jag i staden Umeå, vilken jag åkte hem ifrån igår morse klockan 06.30. Sedan hann jag inte blogga efter jobbet igår. För att jag hann inte.
Men nu är jag på G!

Det kändes lite tungt att lämna Umeå igår för att:
1, Jag hade haft det trevligt där och inte ville lämna staden, familjen och M redan.
2, Jag var opeppad på att jobba.
3, Det bokstavligt talat var tungt. Min packning vägde säkert 20 kg på grund av att jag hade hämtat saker ur min avdumpningszoon i Obbola.

Min resväska är en historia för sig som börjar ett år och två månader tillbaka i tiden. Det ingår inte i den här berättelsen, så jag vill sammanfatta känslorna för min resvänsa med:
Jag - hatar - den.

En stor, tjock och trasig klump på hjul skulle alltså följa med mig hem från Arlanda. Problemen började när jag skulle lyfta väskan över gapet mellan tåget och plattformen. Det var inte smärtfritt.

Jag tog mig ändå hela vägen till min tunnelbanestation, men efter det var det nästan på väg att ta stopp. Stockholmsstaden var nu täckt med ett tunnt täcke av vit och vattnig snö. Eftersom att man måste bestiga ett litet berg för att komma hem till mig var jag förberedd på att det skulle bli en tung färd för mig och min resväska. Vad jag dock inte hade väntat mig var att jag skulle få slita väskan, som i slutet plogade sig fram på cykelvägen för att hjulen inte ville rulla i snön, framåt.

Resultatet av väskans handling blev en sak, en känsla som tornade upp sig inom mig. Ilska.
Jag ville ta tag i resväskan och kasta den långt, långt bort. Tyvärr är mina armar så pass starka att det är föga troligt att jag kan kasta överhuvudtaget den minsta lilla saken någonstans. -Ever.

När jag skulle upp för den sista backen gick det inte att rulla väskan överhuvudtaget. Detta för att det är en stig med stora stenar. Här började min ilska och irritation, grundad på att jag var tvungen att bära väskhelvetet, gå över gränsen. Mitt lager med puder började sina bort på grund av de svettdroppar som letade sig ut från mina porer. Något drastiskt var på väg, men hann inte hända innan jag nådde min port och kunde ta hissen upp.

Trots mina bravader och äventyr kommer min resväska att följa mig genom livet ett tag till. En dag ska den dock dö, antingen av sig själv eller....