Vad som hände med mina skor

För två veckor sen köpte jag ett par nya skor. Dessa skor är svarta, har klackar och är i materialet mocka. Glad var jag.
Första kvällen jag använde dem var det utgång och jag var förvånad över hur bekväma och icke-fotdödande skorna var. Rakt över skon satt det en dekorativ rem i samma färg och material som resten av skon. Den var fastsydd på ena sidan och fäst med någon sorts knapp på den andra. Efter att ha gått en bit lossnade remmen där den var fäst med en knapp och började släpa efter skon när jag gick. Ytterst störande och ingenting man orkar med en hel utekväll. Därför klippte jag av remmen i brist på tid och material för att laga skon. Efter några dagar hände samma sak med den andra skon och jag klippte av även den andra remmen. Skorna var lika fina ändå och det syntes inte att det suttit en rem där, så ingen skada var egentligen skedd.
Men.
Två veckor har alltså gott och klackarna är totalt förstörda. Okej, det är mycket kullersten i Stockholm, men båda klackarna är totalflådda på mockat så att den fula platsklacken sticker fram.
Dessutom är båda klackarna nötta så pass mycket att de borde klackas om. Efter två veckor. TVÅ. På ena klacken har det gått så långt att metallen sticker fram under den. Detta gör att jag halkar till ibland när jag går nere i tunnelbanan och att ett störande metall-mot-golv-ljud hörs varannan gång jag sätter ner en fot i marken.
Efter två veckor.
Är det mig det är fel på eller är det skorna?

Det värsta är att jag inte vet vars kvittot är, det är inte ens säkert att jag har kvar det.

Idag

Den här dagen är speciell.
Den började visserligen med att jag trillade i trappan och fick vad jag skulle vilja kalla ett köttsår (=ett skrapmärke och en bula) på benet. Men sedan åkte jag och K på stan för att shoppa och två saker som bör tryckas på löpsedel i fet stil och ha tre utropstecken efter sig (trots att flera utropstecken i följd är något som får mig att spy) har inträffat:
1, Vi var i smyckesaffären och jag hittade ingenting jag ville ha förutom en enda, ynklig ring för 29 kronor. Jag var verkligen inte på köpa-smycken-humör. Accessoartjejen var inte på humör, något måste vara fel. Allting var dessutom av dålig kvalité, trots att jag när det kommer till smycken räknar kvantitet före kvalitet. Man tröttnar ändå på sina smycken innan de kraschat.
2, Vi har inte gått vilse. I alla fall inte jag. K däremot skulle träffa mig utanför Lindex och hann ringa och fråga mig om vägen innan han såg att han stod utanför butiken i fråga. Annars brukar jag, som man kan läsa på flera ställen i min blogg, ofta gå vilse i Stockholm.

Förresten kommer jag att vara med i Vecko Revyn (nästa nummer?). På framsidan och i ett 4-sidigt repotage mitt i tidningen.
Nej, nu luras jag.
Det var bara en tjej som ställde frågor om mina shoppingvanor och tog en bild på mig, men hon var från Vecko Revyn, så det återstår att se när man kan se Lainen på bild där i ett nummer framöver.

Ikväll ska jag och K gå och se Stardust, premiärdagen till ära.

Smycken

Igår gick jag och K förbi en accessoarsaffär där man kunde köpa fem smycken för 100 kronor. Imorgon är det min lediga dag, och vi ska gå dit och shoppa. Jag kan knappt hejda mig själv, jag vill vara där redan nu. Jag kommer att ha svårt att begränsa mig till fem smycken dock. Om du undrar varför i hela fridens namn jag är så lyrisk över lite krimskrams, titta på inlägget "Utmaning", punkt 1.

Förresten så ligger djungelvrålen fortfarande på vardagsrumsbordet. Jag tolkar det som en invit till att äta mera!

Café

När man jobbar på ett café kan man lätt tro att man ska tröttna på att vistas i en sådan miljö. Vissa kanske gör det, men jag är inte en av dem. Uppenbarligen.
Igår efter att jag hade jobbat mötte jag upp med K och vi traskade iväg till vårat favoritcafé på Sveavägen (vi känner inte till så många andra caféen, men gosh, de har allt förutom morotskaka där). Där satt vi och åt och fikade tills koman började göra sig påmind. Då tog vi till våra tassar och traskade mot Gamla stan. Eftersom vi inte alltid är så rutinerade traskade vi förbi Gamla stan, kom på att vi inte visste vars vi var befann oss för tillfället (hur svårt kan det vara, vi har ju gått där förut?), för att slutligen hamna vid Slussen. Vid t-banan blev jag attackerad av en rulldörr som försökte krossa min axel. Då vände både jag och K demonstrativt på klackarna och storsade istället mot Gamla stan. Hela vår upplevelse klassade vi som en chans att se en annan del av stan, samt en påminnelse om att vi faktiskt fortfarande är två rönnbär i Stockholm. Kankse inte lika mycket som tidigare, dock.

Ikväll ska vi gå ut och fika igen, tillsammans med A. Fram tills dess kan jag ju inbilla mig själv att jag bara kommer att ta en kopp te, inga onyttigheter.

En sak skulle jag vilja poängtera, som en pik till gårdsfolket här i radhuset: Om ni inte vill att jag ska äta av era Djungelvrål, lämna dem för Guds skull inte på vardagsrumsbordet!

Alla dessa serier

En sak som jag är bra på, eller ska jag säga att det är en last jag har, är att följa serier. För mig är det lätt hänt att jag ser nåt avsnitt av en serie, att jag fastnar och måste följa den, helst tills den tar slut helt och hållet. Men eftersom ingen serie som produceras nu för tiden tar slut helt och hållet blir högen med serier jag följer större och större. Min nyfikenhet och längtan efter att få veta vad som kommer att hända, hur det kommer att sluta och vilka smaskiga sanningar som kommer att dyka upp gör att jag inte utan problem kan sluta se en serie. Ibland följer jag inte en serie för att jag tycker att den är löjligt bra, nej, vissa gånger har jag bara fastnat och vill veta vad som ska hända. Många av de serier jag känner att jag behöver se just nu har jag fastnat för när jag har haft lite att göra eller varit sjukt och därför underhållt mig själv med att se en ny serie.

De serier jag ser just nu är följande:
Heroes
Lost
Supernatural
Desperate Housewives
Kyle xy
Jericho
Weeds

Lilla familjen försöker också få mig att börja se Prison break, men jag tittar envist ner på min dator när de sitter och dreglar famför denna katastrofalt bra serie. De följer också Ugly Betty, som jag brukade kika på förut, och när jag såg det med dem här om dagen ville jag börja se det igen. Vid en åttonde serie måste jag ha nått gränsen.

Just nu sänds inte alla serier, utan många har uppehåll. Men tänk när nästan alla serier har börjat rulla igång någon gång i höst. Hur ska jag hinna med? Ska jag prioritera bort något och i så fall VAD!?
Det här är ett dilemma.
Hjälp, vad ska jag göra?

Läsare och kommentarer

Jag trodde att jag knappt hade några läsare på min blogg, eftersom väldigt få vill lämna en kommentar då och då. Pik.
Här om dagen registrerade jag därför min blogg på en sida som kan läsa statistik på ens blogg, och gissa vad? Jo, jag har faktiskt fler läsare än vad jag trodde. Flera fler.
Eftersom jag är väldigt nyfiken av mig och hatar när folk avslöjar A men inte B tycker jag det är ett grovt störande moment att det inte framgår vilka ens läsare är. Nyfikenheten är en distraherande och irriterande känsla för mig, så det hade varit intressant att stilla den. Men nåväl, jag får väl nöja mig med att veta A den här gången.

Själv gillar jag att vara anonym och läsa bloggar utan att kommentera, så jag ska inte klaga på att jag får dåligt med kommentarer. Jag vill bara säga att aktiva läsare är roligare än passiva. Om jag börjar kommentera mer på de åtta bloggar jag brukar läsa kanske jag får mer kommentarer?

Takida

Efter en dag på mitt nya jobb begav jag mig iväg för att se Takida tillsammans med syster och några andra personer (som jag inte känner).

Det blev knappt om tid mellan jobbet och konserten och jag behövde mat, så jag var tvungen att köpa en macka att tugga i mig på tunnelbanan. Det är en fasa för mig att måsta äta bland folk jag inte känner, kanske för att jag tycker det är så äckligt när andra gör det. På tunnelbanan är det så öppet att alla kan se mig glufsa på min macka. Därför kändes det som att alla sneglade på mig i obehag medan jag åt, trots att jag försökte vara diskret. Jag kände mig snuskig och utpekad. Ja, jag kände mig som keso-tjejen från här om dagen. (Se inlägget "Tunnelbaneäckel")
Hade någon som satt nära mig hoppat av hade jag på allvar misstänkt att anledningen var jag med min macka. Paranoid, ja, men jag skulle lätt kunna i alla fall byta plats om nån var för äcklig när den åt mitt emot mig.

Trots att jag knappt hört Takida tidigare var konserten bra. Svettigt och trångt bara, men det är väl det som är en del av grejen med konsterter? Ska helt klart försöka gå på konsert fler gånger i höst.

En sak måste jag dock få konstatera, efter att ha undersökt saken själv: På en konsert bör man inte ha högklackat!
..för er som inte kunde räkna ut det själva..