Lön

Det har löst sig, min saknade lön har hamnat på mitt konto. Men lik förbannat verkar det som att det var för lite. För ringa upp den där chefen och klaga!

Jag blev utmanad!

Ruth sa...

ok, nu är du utmanad! Plocka fram skorna och damma av dem. Det är dags att pressa pulsen i toppen och få en kondition som inte är av denna värld. Är du med?

Nu jäklar är jag utmanad, det är press på mig när det gäller träningen! Klart jag inte säger nej till en utmaning, Ruth!

Men vem är du, Ruth? Ska du också damma av dina träningsskor för första gången på länge eller ligger du före? Jag kommer att anstränga mig och dessutom uppdatera på min blogg hur det går för mig med tränandet, men då kräver jag att få veta hur det går för min utmanare. Ligger jag före eller efter?
Är det någon fler som vill anta utmaningen att komma i form en gång för alla?

Ingen lön

Den 25 oktober och alla arbetande människor går med ett leende på läpparna. Idag är det nämligen löning, samma dag för (nästan) alla.
Själv har jag observerat att en lön har halkat in på mitt konto. Kul för dig, tänkter ni, men jag är måttligt irriterad. Jag har ju haft två arbetsgivare och ska få två löner nu, inte en. Det innebär att ungefär hälften av mina pengar lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vem det är som inte har betalat mig, men jag misstänker att det är käre gamle Wayne's som "missat" att ge mig lön för mitt hårda slit.
Jag ska forska i detta och sätta press på den arbetsgivare som inte tycker att man ska betala ut löner i tid. Försening av löner är nämligen något som ligger långt, långt ned på min usch-lista.

Lainen med kärlekshandtag

Fläskmage med rejäla kärlekshandtag är vad jag kommer att få. Kombinationen att jobba på ett café och att inte träna är knappast den bästa. Eftersom min värsta mardröm är att få samma kroppsform som en kägla måste jag göra något åt saken. Att träna är ett förslag. Men hur länge har jag inte försökt komma igång med träningen igen? Det var flera år sedan jag slutade och jag ångrar mig bittert.

I min garderob står ett par träningsskor som jag har köpt för ett år sedan. Eftersom jag aldrig har använt dem är de tindrande vita och skjuter bländande skott rakt i mina pupiller varje gång jag öppnar garderobsdörren.

Den 25 mars skrev jag på min blogg:
"Uäck, det är väl bara att gå till Iksu och köpa ett träningskort. Alltså ska jag starta redan imorgon. Det kommer att gå så bra. Redan i slutet av veckan kommer jag att vara ett vältränat hälsofreak."
Det blev jag inte. För jag har fortfarande inte gått till Iksu och köpt något sabla träningskort. Nu bor jag i stora Stockholm, det kryllar av klubbar och gym och jag borde verkligen "ta tummen ur", pallra mig dit och be dem tvångsomhänderta mig tills jag är villig att komma tillbaka frivilligt för att träna.

Jag behöver verkligen någon som piskar på mig litegrann och tvingar mig att träna. Redan i april vädjade jag på min blogg och bad att nån skulle tvinga mig. Var det nån som gjorde det? Skulle inte tro det.

Mina nya roomies tränar mycket. Hoppas att de får mig att falla för grupptrycket så att det blir en människa utan kärlekshandtag av mig någon gång!

Gandalf

Idag stod Gandalf bredvid mig i kassan när jag handlade på Willys. Det är sant, det var Gandalf! Han hade långt vitt hår och massor av skägg, alltså: Gandalf. Han berättade för kassören att han skulle åka hem och knapra vitlök. Det kanske är nåt trick av nåt slag för att bibehålla sina trollkarlskrafter och odla ännu mera skägg? Även fast det verkar lockande (det med trollkarlskrafterna, inte skägget) så är det inget jag tror att jag ska prova själv. Jag tror att en stark arom av vitlök från kassa-tjejen på caféet kan vara hämmande för ökningen utav kunder.



Den här bilden var sjukt lik Gandalf när jag såg honom på Willys. Han hade dock inte med sig käppen och var inte klädd i en luciaklänning av något slag. Han hade nog kamouflerat sig.

Besvärligt i tunnelbanan

Sju av nio bloggar var uppdaterade när jag gjorde min blogg-genomgång idag. Bra jobbat, bloggare!

Det har dessutom kommit till min kännedom om någon som läst igenom hela min blogg från början till slut för någon dag sedan. Tycker det var ganska strongt gjort, eftersom det börjar vara en hel hög med mer eller mindre relevanta inlägg där. Jag började undra vem det kunde vara. Statcounter visade att det var någon i Umeå...
Igår fick jag reda på sanningen; det var mamma! Hon hade hittat min blogg utan att lämna någon kommentar så man fick veta att hon varit förbi. Okej att ni andra är sämst på att kommentara, men mammi! Jag säger som syster, lämna en kommentar nästa gång.

Igår var en jobbig dag i tunnelbanan. Det började när jag kom till t-centralen och skulle upp för rulltrappan. Rulltrappan är mycket längre än vad en insnöad Umeåbo någonsin har skådat, men det kompenseras med att det går fort. Snabbt är dock inte vad det går att gå uppför den. För det var nämligen vad jag tvingades göra igår på väg till jobbet. Rulltrappan hade alltså stannat och verkade inte heller ha några planer på att starta. "Det här fixar ju jag", tänkte jag och började traska uppför. Efter en tredjedel av trappan började det bli jobbigt, men jag gick om alla tanter och gubbar som inte orkade gå så fort. Mot slutet brände det i benen, jag flåsade och var irriterad. Kunde de inte ha ändrat så att den enda rulltrappan som fungerade gick uppåt och att man fick traska nedåt istället?

Efter att ha varit i Kista och ätit förstklassig fisksoppa, sett serier och ätit glass skulle jag och den andra middagsgästen gå till tunnelbanan. Vi missaden den precis och fick vänta i tio minuter, ytterst irriterande när man bara ska åka två stationer för att komma hem. När tåget väl kom krypkörde det i snigeltakt mot perrongen. Alla som väntade trampade irriterat nästan hål i marken. När vi resenärer och tåg var klara för avfärd tog högtalarna ton:
"Pling plong. Det är tyvärr problem på spåret i Hallonbergen, vi lär få stå och vänta här ett taaag... Prassel." Han betonade "ett tag" så att det lät som om detta innebar två till sju timmar. Efter några fler meddelanden, som om nån skulle ha missat de två första, gick det äntligen framåt. Vad som hade hänt på spåret i Hallonbergen fick vi aldrig veta, men jag vet att jag ogillar Hallonbergen ännu mer än förut! (Ogillar det också för att namnet är fånigt och att sträckan mellan Hallonbergen och Kista är e-v-i-g-h-e-t-s-l-å-n-g.)
En timme efter att vi lämnat radhuset var jag framme i lägenheten.

Jag gillar inte tunnelbanan...

Återbesök i radhuset

Lilla familjen saknar mig innerligt efter att jag har flyttat. (Det är sant! Kolla på systers blogg.) Ikväll ska jag redan, för att stilla deras längtan efter att få träffa mig, åka och hälsa på dem i kära gamla Kista.
Min saknad efter min laddare till mobilen är stor, samt irritationen över att måsta hålla i telefonen då mitt hansfree är i mitt gamla sovrum. Men det är klart, nog saknar jag syster och D ändå. Vi hade det ganska bra där i radhuset, vi tre. Vi kan se det som något av en reunion ikväll när vi förhoppnigngsvis ska se på Weeds, Heroes och Prisonbreak. Kanske hinner vi med en match Betapet (som jag som vanligt förlorar) också.
Hoppas att det finns glass!

Drömmande idéer

Det är alltid när jag ska sova som jag kommer på geniala saker som vad jag ska skriva på bloggen, vad jag behöver handla eller vad jag ska äta till middag. Ibland när jag vaknar på morgonen kommer jag ihåg det, ibland har det hur mycket jag än letar i hjärnan lämnat mitt medvetande.

Inatt kom jag på något riktigt bra att skriva om, men det enda jag kommer ihåg av det nu är att jag tyckte att det var skitbra och att det var någonting av något slag. Mer minns jag inte.
Jag tyckte alltså att det var underbart bra i sovande tillstånd, men det är inte säkert att det var något relevant för det. En gång vaknade jag på morgonen och tänkte "Yes!". Jag kom nämligen ihåg att jag hade krossat en myt, men när jag kom på att "myten" handlade om att det inte är sant att människor kan simma eller nåt liknande var jag inte lika nöjd. Det jag kom att tänka på igår kan lika gärna ha varit crap, med andra ord, så jag borde inte sörja.

Men å andra sidan drömde jag en gång att jag skulle ge mormor fotopussel i födelsedagspresent och när jag vaknade på morgonen började jag genast beställa det, eftersom jag haft idétorka på presenter i flera veckor. Mormor blev jätteglad för pusslet och la det gång på gång.

Även om nattens idé var en av det skogstokiga slaget irriterar det mig att inte veta...

Kvarglömt

Jag sitter i mitt nya rum nu. Det har precis slagit mig att glassen som jag köpte igår är glömd i Kista. När jag kom på det tänkte jag "öööhhhhh" samtidigt som jag såg framför mig hur syster och D satt i soffan med sina översta byxknappar öppknäppta, proppmätta men fortfarande kalasande på en låda glass. Utan mig!
Nåja, det kan man väl bjuda på.
En sak som däremot besvärar mig på riktigt är att jag också har glömt min laddare i mitt gamla rum. Det är ett problem som kan komma att jaga ifatt mig och hugga mig i ryggen redan imorgon. Jag klarar mig inte om telefonen dör, så är det bara. En avstängd telefon ger mig känslan av att jag missat nåt, vilket i sin tur manar fram kalla kårar längs min rygg. Måste kontakta syster angående min kris imorgon.

Diverse kvarglömda smågrejor kommer nog att kunna hittas av syster och D de kommande dagarna. Hårnålar, strumpor, nagellack, kläder... Men jag visste innan att det inte skulle finnas en chans att jag skulle få med mig alla mina saker på en gång.