Besvärligt i tunnelbanan

Sju av nio bloggar var uppdaterade när jag gjorde min blogg-genomgång idag. Bra jobbat, bloggare!

Det har dessutom kommit till min kännedom om någon som läst igenom hela min blogg från början till slut för någon dag sedan. Tycker det var ganska strongt gjort, eftersom det börjar vara en hel hög med mer eller mindre relevanta inlägg där. Jag började undra vem det kunde vara. Statcounter visade att det var någon i Umeå...
Igår fick jag reda på sanningen; det var mamma! Hon hade hittat min blogg utan att lämna någon kommentar så man fick veta att hon varit förbi. Okej att ni andra är sämst på att kommentara, men mammi! Jag säger som syster, lämna en kommentar nästa gång.

Igår var en jobbig dag i tunnelbanan. Det började när jag kom till t-centralen och skulle upp för rulltrappan. Rulltrappan är mycket längre än vad en insnöad Umeåbo någonsin har skådat, men det kompenseras med att det går fort. Snabbt är dock inte vad det går att gå uppför den. För det var nämligen vad jag tvingades göra igår på väg till jobbet. Rulltrappan hade alltså stannat och verkade inte heller ha några planer på att starta. "Det här fixar ju jag", tänkte jag och började traska uppför. Efter en tredjedel av trappan började det bli jobbigt, men jag gick om alla tanter och gubbar som inte orkade gå så fort. Mot slutet brände det i benen, jag flåsade och var irriterad. Kunde de inte ha ändrat så att den enda rulltrappan som fungerade gick uppåt och att man fick traska nedåt istället?

Efter att ha varit i Kista och ätit förstklassig fisksoppa, sett serier och ätit glass skulle jag och den andra middagsgästen gå till tunnelbanan. Vi missaden den precis och fick vänta i tio minuter, ytterst irriterande när man bara ska åka två stationer för att komma hem. När tåget väl kom krypkörde det i snigeltakt mot perrongen. Alla som väntade trampade irriterat nästan hål i marken. När vi resenärer och tåg var klara för avfärd tog högtalarna ton:
"Pling plong. Det är tyvärr problem på spåret i Hallonbergen, vi lär få stå och vänta här ett taaag... Prassel." Han betonade "ett tag" så att det lät som om detta innebar två till sju timmar. Efter några fler meddelanden, som om nån skulle ha missat de två första, gick det äntligen framåt. Vad som hade hänt på spåret i Hallonbergen fick vi aldrig veta, men jag vet att jag ogillar Hallonbergen ännu mer än förut! (Ogillar det också för att namnet är fånigt och att sträckan mellan Hallonbergen och Kista är e-v-i-g-h-e-t-s-l-å-n-g.)
En timme efter att vi lämnat radhuset var jag framme i lägenheten.

Jag gillar inte tunnelbanan...