En av de värsta sakerna jag kan tänka mig.
Varför?
Först tog Cancer en släkting, nu har Cancer snart tagit min mormor.
Det gör så ont.
Igår satt jag på sjukhuset med Mommo, nästan hela dagen. En stund satt jag där ensam. Jag visste inte om jag skulle säga något, vad jag skulle säga. Jag visste inte om Mommo sov eller om hon var vaken. Den enda ljudet som hördes var ljudet från droppet, ett svagt plaskande ljud.
Plopp, plopp, plopp.
Andetagen kom mer och mer sällan.
Ibland trodde jag nästan att hon inte levde mer.
Jag ville bara ruska om henne och ropa:
"Andas, andas!"
Jag ville att hon skulle sätta sig upp i sjukhussängen och vara samma pratglada Mommo som förut. Det gjorde hon inte, men tilllsut drog hon ändå efter andan.
Hon levde, men ändå inte.
Stackars Mommo som måste ha så ont.
12 december 2007
Cancer
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är så glad för att du kom hem och hälsade på mormor!
Nu sover hon mest bara.
Kram mammi
Ååh, Lainen. Jag tycker synd om både mormor K och alla er andra runtomkring. Det är orättvist. KRAM!
Är så ledsen för din skull. Kram
Jag tänker på dig..
Mommmo är alltid mommo och tuffi är alltid tuffi... så kallade jag min morfar och mormor..
Synd att din mommo ska ha ont... men ditt sällskap gör säkert att tiden känns bättre..
Skicka en kommentar