Ett rönnbär på vift

Det har blivit en tradition att alltid skriva här på bloggen om när jag går vilse i storstaden. Igår hände det igen:

Som vanligt var jag på väg till jobbet. Jag hade till och med gått hemifrån lite tidigare så att jag skulle kunna gå och handla lite på Apoteket. Intet ont anande satt jag på tunnelbanan som stannade en station innan t-centralen. Chauffören meddelade att vi skulle stå där ett tag. Typiskt sl, tänkte jag. En minut senare tog chauffören ton igen och bad oss kliva av tåget.
-Linjen UPPHÖR här!
Hans budskap var bestämt.

Okej.

Hur skulle jag nu ta mig till jobbet? Jag hade ju ingen aning om vars jag befann mig. Stockholm verkar inte så stort när man åker samma tur varje dag och kan sitt område. Men när man hamnar fel, på en gata eller i en stadsdel man inte känner igen växer plötsligt staden till en oändlighet.
Jag irrade runt ett tag, ringde syster, ringde D, fick ingen vägvisare. Kunde inte "bara gå åt nåt håll", eftersom jag hade en tid att passa. Tillslut hörde jag en tjej fråga efter vägen, så jag följde efter henne. Efter ännu ett tag hade jag traskat till centralstationen och kunde hitta min väg till jobbet. Bara att pusta ut och förbereda sig för ännu en arbetsdag.

Denna stad gör mig till det rödaste rönnbär, det är ett som är säkert.