"En skoho"

I många år trodde jag att "ett skohorn" hette "en skoho". Plötsligt en dag fick jag se ordet framför mig i en text, jag fick en aha-upplevelse och insåg snabbt att jag i så många år hade gått runt och haft fel. Jag rättade mitt misstag och fortsatte leva som vanligt med mitt "nya" ord.
Senare visade det sig att lillasyster trodde att "ett skohorn" hette "ett skoho". Skillnaden var att hon fortfarande trodde det och blev aningen förvirrad när jag förklarade att det var fel.
Ett sammanträffande? Skulle inte tro det. Något fel måste det ju vara. Antingen var mammi och pappi dåliga på att lära oss ordentligt, eller så har någon helt enkelt lurat oss när vi var små.
Vi frågade syster som naturligtvis var smart nog och visste att det heter "skohorn". Kan det vara hon som lurat oss?

Såhär tror jag att det gick till, en dag när jag och mina systrar var 6, 7 och 10 år gamla.
Syster samlar ihop mig och lillasyster i något som hon väljer att kalla "ett viktigt möte". Hon tar upp ett rött skohorn och visar det för sina systrar. Hon tar till sin dominanta storasysterstämma och frågar oss vad det hon håller i handen är för något.
-Ett skohorn, ropar både jag och lillasyster i munnen på varandra, ivriga och förväntansfulla över det beröm som komma skall.
Inget beröm kommer, utan istället skrattar syster så högt och föraktfullt hon bara kan:
-Dumma ungar! Det finns ingenting som heter skohorn, det heter SKOHO!
Skamsna över våra brister på barndomsintelligens tittar vi ned i golvet och biter oss i tungorna efter våran felsägning. Hur kunde vi vara så dumma? För att inte upprepa våra misstag mumlar vi ordet för oss själva, om och om igen. Ett skoho, mumlar lillasyster. En skoho, mumlar jag.

Många år senare är händelsen glömd, men vi har aldrig varit så dumma att vi använt ordet "skohorn". Istället har vi sagt "skoho" och varit stolta, men många år senare uppdagas det att allt bara varit en lögn, en bluff som vi gått på när vi var unga och lättlurade. Vilken skam.