Turturduvor och lustigkurre

Som vanligt på caféet var det en lång kö till kassan vid lunchen idag. En tjej och en kille stod oavbrutet och pussades i kön. När det var deras tur fick jag nästan ropa "hrm-hrm" för att de skulle hålla sig borta från varandra så pass länge att de kunde beställa och betala.
Efter lunchen satt de kvar länge, tätt intill varandra. De kunde knappt hålla tassarna i styr, men när de hade ätit upp och slapp koncentrera sig på maten blev de ännu mer intima. Vid ett tillfälle satt tjejen gränsle över killen och hånglade med honom. Min chef var nästan på väg att gå fram till dem och säga åt dem att "det där kan ni göra hemma" innan de lugnade ned sig en stund. Senare låg killen med huvudet i tjejens knä medan hon matade honom med en bit apelsin. Get a room!
När de äntligen hade nafsat klart på varandra kom tjejen fram till kassan, sa att caféet var så mysigt så att hon skulle vilja jobba där. Också frågade hon om vi sökte personal. Min chef sa såklart nej! Tyckte hon att hon hade varit representativ nog för att söka jobb?

Sedan kom en stammis in på caféet, en väldigt speciell, brittisk man som klär sig strikt och alltid har med sig en 25 cm lång pipa vars han än går. Igår när han kom in hade han en kompis med sig och stod och försökte pruta på två Espresso i fem minuter. Eftersom han redan har prutat ned priset till 10% rabatt (som han fick för att ingen orkade säga emot när han krävde det) var jag tvungen att neka. Sedan berättade han för sin kompis att jag har det gladaste leendet han sett i Stockholm. Jag log generat och han pekade och utropade "See!".
Sedan rev han av en bit kassakvitto, vek ihop det och sparade det. Jag förstår fortfarande inte varför?

Idag såg jag en person i ögonvrån, kände lukten av rök och förstod direkt att det var han. Jag började göra en Espresso Americano. Istället för att pruta bytte han taktik och frågade om han kunde få en Americano och femhundra kronor. Jag sa nej.
Sedan frågade han vad mitt namn är och jag svarade.

Han: Josèphine de Beanharnais
Jag: Excuse me?
Han: Do you know who Josèphine de Beanharnais is?
Jag: No
Jag känner igen namnet, men kan inte komma på vem det var. Borde jag göra det? Jag blev nervös.
Han: Do you know?
Jag: It's french...
Han: Yes, do you know?
Jag: No.
Han: It was Napoleons wife, my dear!
Sedan vände han på klacken och gick för att dricka sin Americano.

Senare kom han tillbaka, tog en tesked och försökte stoppa den i innerfickan. När jag sa ifrån la han den på kassadisken, tackade för sig och gick iväg.

Ibland undrar man vad som rör sig i folks konstiga, men instressanta små världar.