Kyliga Stockholmshöst

Höstmornarna här börjar bli ett ihärdigt problem. På morgonen verkar det inte vara så kallt, men när jag har hoppat på Järnriddaren och cyklat i cirka fyrtiofyra sekunder börjar den angripa mig, kylan. Den griper först tag i min bara hand och gör så att det gör ont ända in i skelettet, precis som bara kyla kan göra. Eftersom jag inte har nån kofta under jackan kryper den sedan upp längs armen och sticker mig som om ådrorna fryser till is. Jag måste stoppa händerna i fickorna och cykla utan händer.

Eftersom att morgon för mig är klockan tjugo över elva då jag är på väg till jobbet är det ännu kallare när jag ska ta mig hem på kvällen. Gudarna ska veta att det värsta som finns är att cykla en kall höstkväll. Ingen sol som kan dämpa kylan. Den tränger sig genom kläderna så att det känns som om man cyklar naken genom en vinternatt.

Varje morgon och varje kväll tror jag att jag ska dö, frysa fast mitt i ett tramptag och bli en isskulptur i form av en flicka på cykel, men Järnriddaren tar mig fram längs cykelvägen. Han är en sann och tapper riddare, en hjälte.
Ändå har inte ens vintern börjat och det värsta, värsta utav allt är kyla. Hur ska jag klara av Stockholmsvintern? Tänk om det är kallare än i Norrland! Varför är hela Sverige så kallt!?