Vårdcentralen

Vårdcentralen, jag säger då det.

När man går till en vårdcentral är det i de allra flesta fallen i syftet att man vill bli friskare, eftersom att man är sjuk. Det förvånar mig dock inte om folk faktiskt blir sjukare just på grund av vårdcentralen. Det kan ta dagar, veckor, till och med månader att få ut det man förväntat sig av sin vårdcentral.

Först ska man ringa och boka en tid, vilket inte alls är så enkelt som man kan tro. Man måste till att börja med ringa växeln för att veta vilken doktor man överhuvudtaget ska kontakta, sen ska man lyckas ha tur och få tag på doktorn under dennes telefontid. Upptagettonen är den enda som svarar när man ringer, och efter att ha ringt tjugo gånger på en timme kan man känna sig aningen hjärntvättad. När då telefontiden tar slut, utan att man har fått något svar, känner man en mild frustration. Detta byggs då upp efter att samma sak har upprepats ett x antal gånger.

De som arbetar på min vårdcentral har dessutom skrivit saker i min jornal som jag aldrig ens har sagt, sagt tvärtemot vad en annan läkare sa till mig en vecka tidigare, klantat sig med mina prover och självklart; aldrig ringt upp,trots att de lovat att göra det.
Lovely.

Hur det kan kosta hundra spänn varje gång man går dit är för mig en gåta.