Groddar överallt

Groddar är gottigottgott. Med den motiveringen tickande i bakhuvudet köpte jag mig en alldeles egen groddburk för att odla lite alfalfagroddar. Om man odlar själv kan man ju alltid ha groddar som är färska och goda.
Bra, tänkte jag.

Med alfalfafröna och groddburken i högsta hugg gjorde jag mig redo för att sätta igång med odlingen. Eftersom jag en gång i tiden har misslyckats med att odla krasse är groddar inget säkert kort för mig. Jag menar, vad som helst kan hända!

Någonstans hade jag läst att man skulle tänka på att varje frö blev en grodd, men jag tyckte inte att jag hittade på förpackningen precis hur mycket man skulle ha för att odla lite groddar. Därför tänkte jag snällt för mig själv att "varje frö blir en grodd", sedan vräkte jag på med frön. Jag hade i alla fall skänkt den viktiga informationen en tanke. Men hur stor kan en grodd bli, funderade jag och lät det vila i ödets händer.

Ett par dagar senare började fröna gro. De grodde och de groddee och snart svämmade burken över. Jag lade över vissa groddar i en liten Grekisk Youghurt-hink och lät det som var kvar i groddburken fortsätta gro. Det grodde över igen.

Nu har jag ätit groddar. Jag har ätit och jag har ätit, men de verkar som om de bara blir fler ju mer jag äter. Jag äter för sakta! Jag börjar faktiskt tröttna på de små skapelserna. Snart börjar jag oroa mig för att de ska gro ur burken, upp längs väggarna och komma och invardera mig medan jag sover. Dessutom har Herr Bananfluga visat intresse för mina små groddar. Han har tagit med sig sin familj, ja hela sin släkt, och tillsammans har de ordnat en ganska så generös tillställning, skulle jag vilja säga.

Det kanske börjar vara dags att vinka adjö till groddarna när de faller ned i soppåsen. Nästa gång ska jag odla så mycket som det står på förpackningen, för det gjorde det visst.

Slutsats; odling är inte min grej.