Irriterad

..på mage och sjukvård.

Jag har just suttit och skrivit en till synes hel uppsats om hur min mage har mått de senaste tre åren. Då kanske jag kommer ihåg bättre vad jag ska säga till min doktor då jag äntligen får komma på en undersökning om cirka f j o r t o n år.

Jag hoppas verkligen att sjukvården kan hjälpa mig den här gången. Jag menar, ont i magen i tre år och de har bara kommit med några antaganden, gett mig medicin och tagit diverse prover om och om igen. Har detta hjälpt mig? Nej.

En undersökning är väl inte så mycket begärt. Hur länge måste man ha ont innan det är värt att ta tag i? 10 år? 20? Och hur ont ska man behöva ha?

Den här gången tänker jag inte ge mig. Jag har haft ont varenda dag i fyra veckor, men jag är så van att jag knappt reflekterar över att det uppenbarligen är något fel. Dessutom bestämde sig grabbarna som arbetar i min mage att de skulle höja ribban. De gav mig magknip som suttit där och grott i tre dygn nu. Oavbrutet.

Ibland ställer doktorerna små diagnoser, men oftast ganska förhastat (efter att endast ha frågat ett par saker). Man har "bara" känslig mage. Ta en tablett och gå hem, så vi slipper dig. Sedan tar de in nästa patient för att säga samma sak till denne. För att få hjälp ska man ha ondast av alla och ligga och kvida på golvet. Då får man två tabletter och en klapp på kinden, sedan får man gå hem i alla fall.

Om man nämner att man har en mage som beter sig som en oresonlig tonåring är folk snabba på att kommentera ämnet. Folk älskar nämligen att prata om sjukdomar och klaga på sjukvården. Och ännu bättre; ställa diagnoser på andra. Hittills har jag, enligt andra, troligtvis haft: magkatarr, magsår, colon irritable, stressmage, mjölkallergi och så vidare.
"Det är säkert vad du har!"
Själv har jag också spekulerat, men vad hjälper det när doktorn inte vill göra detsamma. Ibland får man mer spännande diagnoser, som idag då Soffilainen konstaterade att jag kanske har en tvilling som bott i mig i 20 år och börjat växa. That must be it!

Ibland får man till och med höra att man ”känner efter för mycket”, men vem annan än jag kan bedöma det? Jag känner vad jag känner och i förhållande till min smärttröskel gör det fan ont i alla fall.

Nä, jag är inte ute efter att gnälla på att det-är-så-synd-om-mig, men jag är fan less på det här.
Sjukvård; hjälp mig?