Erkännande angående banankartongerna

Halleluja-moment här om dagen.
Jag gick in i cykelrummet, som är alldeles bredvid min dörr. Varför jag gick in där är i nuläget okänt. Men när jag hade kommit innanför dörren uppenbarade sig någonting alldeles, alldeles underbart framför mina ögon. Två travar med banankartonger fanns staplade, mitt framför näsan på mig. Genast började jag intala mig själv att de här banankartongerna inte tillhörde någon.
De har säkert ställt dem här för att man ska få ta, vad snällt!
Jag roffade åt mig två kartonger och tog med mig mitt byte in i lägengeten. Jag blev genast girig och tyckte mig behöva ännu en banankartong. Även denna hamnade i mina händer, men just när jag skulle dra in den i mitt näste kom en man in genom porten. Jag tror att han hann se både mig och kartongen med bananmotiv innan jag smällde igen dörren med ett bultande hjärta.

Det gick en dag innan mitt ha-begär återigen gjorde sig påmint. Jag smög ut i cykelförrådet för att snylta ännu en banankartong. Då, till min fasa, hade någon satt upp en lapp på travarna av banankartonger som hade krympt ännu mer sedan jag var där och snattade sist. Med grön märkpenna hade någon klottrat ner några väl valda ord:
RÖR INTE! Jag behöver dem! Snälla, lämna tillbaka de du tagit!
Som en pil träffade de mig i hjärtat. Med en klump i halsen ilade jag tillbaka till min lägenhet, utan ett byte format som en banankartong.

I dagsläget sitter jag och intalar mig själv att det var okej att ta de tre kartonger jag hann få tag i innan samvetet högg mig i ryggen.
Cykelförrådet är ett cykelförråd, inte ett förvaringsutrymme för annat skrot. Jag bara rensade upp lite mer utrymme för cyklarna.

Men seriöst, tre ynkliga lådor i papp kan väl inte vara så stort i denna värld? Jag behöver dem faktiskt. Dessutom har jag redan packat ner saker i dem, just det. Därför kan jag inte lämna tillbaka dem. Det är omöjligt.
Tack å hej.