Holmön

Midsommaren på Sveriges soligaste ö är förbi, men härlig har den allt varit.

Det började med dödsseglingen i torsdags kväll. Kvarkens svarta vatten osade upp sin kyla så att den skar in ända in i själen och gick rakt genom kroppen. Teamet på Dur låg hopkrupna med alla sina kläder på sig och skakade av kylan. Bristen på Sprayhood gjorde inte kylan mindre bitande. Natten var minst lika kall, och i förpiken kunde man hitta mig i en skakande fosterställning.

Nästa dag åkte luckan till båten upp med en smäll när luften hade börjat ta slut i det lilla utrymmet. Lyckligtvis hade vi vaknat upp till sol och en klarblå himmel. Dagen spenderades på cykel runt omkring på Holmön, vi hann också med ett dopp i havet. Kvällen var mera dimmig (inte vädret). Grillen ville inte och det tog evigheter innan vi lyckats få vår middag. Några timmar, och Cube, senare var jag och K ute på en vinglig färd med cykeln. Det slutade med att vi gick längs dikeskanten och letade efter min Heineken som låg någonstans i det höga gräset. När vi äntligen var tillbaka vid båten blev vi påkomna med ett tomt Ballerinapaket i Ks hand.
Varför gjorde du dig inte av med bevismaterialet, K!?

Ännu en dag spenderade vi på soliga Holmön, inte allt för olik den första dagen. Kvällen avslutades på Hamnkrogen, Holmöns hippa (läs enda) uteställe. Oturligt nog lyckades jag få glass i håret.

Söndagen, den sista dagen, bar det iväg tillbaka mot Holmsund. När vi vaknade blåste det frisk från nordost och vi planerade att hissa focken och länsa tillbaka. Vi åkte ut, hissade focken, tog ner focken, bytte till genuan, slet ner genuan och drog slutligen upp den blå- och gulrandiga spinnakern. Det blev ett sällan skådat race mellan Dur (Maxi68) och Liza (Maxi 77):

Neonbarnen i Dur, bestående av Kapten Lainen med besättningen H och Li, hamnade till att börja med snäppet bakom Team Hardcore i Liza. Men när väl spinnakern var i topp tog de sakta, men säkert in på dem. Efter en stund ökades tempot ytterligare lite till, och tillslut var Liza bara en liten prick i horisonten bakom det vinnande laget. Team Hardcore, bestående av Kapten Kalle Kanin, besättningen Nini Kanini, Virre Tugg och Chrille Tagg, samt den trogne Sojakorven blev så snopna att de startade motorn då de såg att Dur var långt ute till havs. Slutligen kom Team Hardcore först till Patholmsviken, men Neonbarnen hade varit tappra och seglat ända tills stiltjet nästan fick båten att segla bakåt.

Det här är vad jag skulle vilja sammanfatta som en alldels förträfflig midsommar.