Varför ringer du inte, dietist?

Jag har haft ont i magen från och till i några år. I vintras blev det så pass illa att jag knappt kunde arbeta. Jag kunde inte böja mig ner på jobbet eller lyfta tunga saker. Jag kunde inte äta ordentligt och förlorade vikt. En period orkade jag ingenting annat på min fritid än att ligga hemma med min vetekudde på magen. Jag ändrade mina kostvanor totalt och kämpade för att bli bättre Jag försökte få doktorn att hjälpa mig, berätta för mig vad som kan vara skadligt att äta, vilka mediciner som kunde lindra mitt illamående och min onda mage när det är som värst. Han tyckte jag skulle klara mig utan mediciner och komma underfund med själv vad jag kunde äta. Jag gjorde det, men har fortfarande ont i magen mer eller mindre varje dag. Men jag är van och ser det som att jag, trots detta, mår relativt bra just nu.

Igår när jag pratade med unge herr B påmindes jag att jag faktiskt står i kö för att få träffa en dietist. Det hade jag nästan glömt bort.
Min doktor ställde mig i kö till den här dietisten för att han/hon skulle hjälpa mig att komma underfund med vad jag kan och inte kan äta. Doktorn sa att det var "lite väntetid", men hallå, det är över fem månader sen han ställde mig i kön till dietisten. Hur många kan det vara som ska dit? Finns det bara en dietist i Umeå eller?

Jag förstår inte hur man som doktor kan ta ett blodprov i fingret och ett i armen och sedan konstatera att man har en sjukdom som man egentligen bara ska fastställa om ingenting annat har visat resultat. Jag menar, blodprovet utesluter några allergier, men resten då? Sedan säger man åt patienten att den ska komma på själv vad denne ska göra för att kunna leva med sjukdomen utan att ge någon information. Visst, de kanske är väldigt nöjda på din vårdcentral för att du så effektivt tar hand om patient efter patient, men vad sägs om att faktiskt hjälpa dem också istället för att bara skicka hem dem igen?

Om det inte var så att jag hade hjärna nog att googla för information skulle jag veta mycket mindre om min mage än vad jag gör idag. Om de själv visste hur det var att ha ont i magen alla dagar i veckan kanske engagemanget inte konstant skulle lysa med sin frånvaro. Nu för tiden måste man vara påläst innan man går till vårdcentralen så att man kan argumentera med doktorn ifall man vill få träffa en specialist eller bli undersökt för någon sjukdom man tror att man har. Syns det inte att man har ont så har man inte tillräckligt ont för att få bli behandlad. Är det verkligen så sjukvårdssystemet ska fungera?

Okej, det är kanske vanligt att folk har lite vardagsont i magen och gnäller över det även fast de inte är så farligt sjuka. Detta tar upp tid från sjukvården, men det betyder inte att alla som kommer dit bara är där för att gnälla. Jag söker upp vård då jag verkligen behöver hjälp, och då vill jag kunna förvänta mig att jag ska få det.

Hur många gånger har jag inte varit på vårdcentralen och blivit hemskickad? Hur många dagar, månader och år har det inte tagit för mig att själv komma fram till vad jag inte kan äta? Hur många gånger har jag inte haft ont, och hur ont har jag inte haft? Om jag bara hade fått hjälp från början, om någon hade sagt till mig hur jag ska göra hade jag sluppit att ha ont, ätit nävar med magmedicin och värmt vetekudden i mikron åtskilliga gånger.

Snart kanske det är dags att prova på sjukvården här i Stockholm. Undrar om den fungerar bättre än i Umeå? Jag hoppas det, för när man väl är sjuk och inte har så mycket energi orkar man inte kriga om att få lite vård. Just nu är jag glad att jag mår hyfsat bra och har någorlunda kontroll över min mage, så jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Det har tagit tid att lära sig, men nu kan jag en del om vad min mage tål sämre än allt annat som den inte tål.
Ett urval:

Saker jag in i det sista undviker
Kött, laktos, broccoli, bönor, vin, banan

Saker jag inte bör äta, men ibland äter ändå
Kyckling, fett, läsk, tuggummi, starkt kryddad mat

Saker jag inte bör äta, men ofta äter ändå
Sötsaker

Det är många ”allergier” att ha och det kan verka konstigt att säga att man inte tål vissa saker men ändå ibland äter en glass eller tar en bit prickig korv på mackan då och då. Dubbelmoral? Nej, men fallet ”Lainens mage” är en hel vetenskap.

Nu har jag klagat på sjukvårdsdelen av min mage, men det finns fler saker som är aningen irriterande. Detta orkar jag inta ta upp just nu i risk för att publicera världens längsta gnäll-inlägg. Just nu vill jag bara avsluta med att önska att ni, mina läsare, slipper bli sjuka och bråka i evigheter med doktorer som vägrar ta er på allvar.
För jag vet att jag inte är den enda.