Dygnet av incidenter

Fredagskvällen skulle bli en trevlig kväll med mina gymnasiekompisar. Det slutade med att vi, klockan halv tre på natten, gick över Ålidhem på väg hem från akuten.

Det var på förfesten hemma hos M och N som mina magkramper satte igång. Vi hade druckit vin och det var strax dags för utgång. Men kramperna i magen var olidliga, jag skakade och mådde dåligt. När ambulansen äntligen kom kändes det som om flera evigheter hade hunnit passera. Det kändes konstigt och pinsamt att behöva åka ambulans, jag ville helst klara mig på egen hand.
Ambulansman: Lägg dig här. (Pekar på båren)
Jag: Nej, jag behöver inte ligga på den.
Ambulansman: Nähä, vars hade du tänkt ligga då?

På akuten fick jag hjälp, efter att ha legat på min hårda och smala sjukhussäng i ett par timmar. Jag fick i alla fall en förklaring till det onda; gallkolik.
"Vem fan får gallkolik egentligen!?", muttrade jag när vi gick hem från akuten med tunna kläder i flera minusgrader.
Jag fick tre tabletter och rekommendationer på att gå till min vårdcentral och försöka få hjälp. Utöver det kommer jag dessutom att få en räkning på 300 kronor, ibland är jag så lyckligt lottad.

Följande dag klockan 12.30 befann jag och K oss på Ume skin art. K skulle ta en labret i läppen, medan jag hade tagit mod för att pierca naveln.
K var först ut.
"Det måste göra ont att sticka en kanyl i läppen", tänkte jag medan de piercade honom. Han såg ändå ut att komma helskinnad ur situationen.
Tills...
Orden "Jag tror jag måste svimma" avslutades med att han föll ihop på britsen. Några sekunder senare vaknade han och frågade var han var.

Jag gjorde mig redo för min piercing medan K stod i korridoren och tittade sig i spegeln. Plötsligt svimmade han igen, men hann bli fångad. När min navel piercades låg K och tog igen sig på golvet, alldeles vit i ansiktet. Jag tog mig helskinnad ur situationen.

Vilken dramatik.