Neurotiska ögonblick

Igår när jag åkte med kollektivtrafiken hände två saker som gjorde att jag nästan greps av panik:

1, Jag satt på pendeltåget, i lugn och ro, och råkade till min egen olycka titta åt sidan, mot tjejen-som-satt-bredvids skor. Jag tänkte: "Åh, de var ju fina stövlar!"
Sedan insåg jag att de var exakt likadana som mina, precis de par jag hade på mig vid det ögonblicket. Jag började känna mig som en looser som hade satt mig predvid en tjej som hade likadana stövlar som mig. Jag började titta mig omkring i vagnen för att se ifall det var någon annan som hade lakt märke till den pinsamma situationen. Alla i vagnen satt och tittade rakt fram, några fipplade med telefonerna och någon blängde på mig när jag nervöst tittade mig omkring.

Tjejen-som-satt-bredvid verkade inte heller ha märkt något. Jag funderade på om jag skulle byta plats, men då skulle det bli en allmän beskådan att jag förflyttade mig. Då skulle alla, särskilt tjejen-som-satt-bredvid börja undra varför. Kanske skulle de också se att jag hade likadana stövlar som tjejen-som-satt-bredvid, förstå situationen som med ens skulle bli ännu mer pinsam. Jag satt därför kvar, gnagde på min underläpp och sneglade hit och dit, paranoid som fan. Till slut vande jag mig vid situationen, men jag kunde inte låta bli att känna mig obekväm och övervakad under resten av resan.

2, Jag stod i en rulltrappa, just bakom en annan tjej. Plötsligt titade jag framåt och såg att hon hade den nedre kanten på jackan uppvikt. Genast började det skava i hela min kropp. Jag ville, ville, ville sträcka fram handen och vika ned kanten. Självklart skulle tjejen märka det och tro att jag hade tagit henne på skjärten, jag skulle stamma fram en förklaring och framstå som ett freak. Rulltrappan kändes milslång när jag, med uppspärrade ögon, stod och sneglade på den ut- och invända kanten. Jag var tvungen att lägga armarna i kors och knipa fast händerna i armhålorna för att inte handen skulle åka fram av sig själv och vika ned kanten. När rulltrappan tog slut var jag tvungen att skynda mig och nästan springa om henne för att slippa se misären.