Borta från lugn-kaoset i Norrland

Nu är jag tillbaka i kollektivet i storstaden igen, efter att ha släpat mina fyra väskor i t-centralens alla trappor och svurit gång på gång. Det känns lite konstigt att ha lämnat Umeå, jag hade nästan vänjt mig vid att vara där.

Efter att ha varit i mitt hem i norr i över tre veckor kan jag konstatera att jag är några erfarenheter rikare. Jag har ju faktiskt åkt ambulans, varit på begravning och gudstjänst, samt lite annat smått och gott.
Dessutom har jag lärt mig (eller ska jag säga lärt om mig det jag hade glömt bort?) att vissa saker kommer på köpet då man bor hemma hos familjen. Tillexempel att strumpor försvinner i tvätten, hårnålarna som jag haft i minst ett år tar slut på bara ett par veckor, att jag vaknar "tidigt" på morgonen av oljud från dammsugare, en fiol eller att Minisyster testar ringsignaler på sin nyärvda mobil.

Väl hemma i kollektivet märker jag att allt är som förut. Min blomma har dock dött, men det gör bara att jag hurrar lite lätt inombords. Inatt kommer jag dessutom att slippa vakna av att jag håller på att trilla ur sängen, åt båda hållen. Det känns tryggt att min säng inte är åttio centimeter bred.

Frågan är bara när jag börjar längta tillbaka till lugn-kaoset hemma i Norrland igen...